Att slå näven i bordet. Jag är inte längre ambassadör för kvinnors företagande - och jag fortsätter vara passionerad företagare.

I går sade jag NEJ, det får banne mig vara nog.
Jag vill bidra till ett hållbart samhälle och inte till slöseri.
Och det gör mig ont i hjärtat och gör mig så arg när jag ser att Tillväxtverket slösar med skattemedel och fixar och trixar för sin egen vinning.
Så jag är inte längre ambassadör för kvinnors företagande.
Mitt hjärta skriker nej. Jag vågar lyssna.


Jag längtade efter ett sammanhang att ingå i, där jag dels kunde bidra och dels kunde känna samhörighet. Jag hade länge varit engagerad i många idéella sammanhang. Läänge. Suttit ordförarande i föräldrakooperativ, drivit föreningar och mycket mer.
Just nu hade jag ett hål mellan engagemangen och ville välja något bra.
Lotten föll alltså på ambassadörsverksamheten.

Att vara med och bidra till att fler vågar bli företagare. Fler unga, fler kvinnor. Fler som ser alternativ vid sidan av löneslavslivet. Som kan se att företagande också kan innebära att våga följa hjärtats röst. Att företagande ger möjlighet att förverkliga drömmar. Att företagande kan gå inifrån och ut. Att företagande kan innebära ett bidrag till världen.

Ur DN 1 augusti 2012

Jag är ju ingen strömlinjeformad företagare. Det mest strömlinjeformade jag gör är väl att jag sysslar med kommunikation, text och böcker. Men jag har valt att göra mer än så. Jag har valt att ta in det jag brinner för, min livsuppgift, i företagandet. Och det handlar om att våga vara sig själv inifrån och ut. Att bli min egen inre ledare. Att se vart den inre rösten för mig och också göra det.

Jag talar mycket om kärlek. Kärlek ur många aspekter. Dels handlar det om att det börjar med mig själv. Jag behöver älska och acceptera mig själv. Se att jag är mångfacetterad. Se att jag består av ljus och mörker. Se och acceptera min skugga. Det är vad jag kallar att vara 100%. 

Dels handlar det om att våga känna kraften i mig. Livskraften. Lavan som flödar. Kärleksenergin. Och i den ingår sexualitet, kåthet och passion. Den bär mig både när jag jobbar, alltså den bär jag med mig i det jag gör - och den finns där också i mitt privatliv. När jag älskar. 

Och jag vill verkligen bidra till en kärleksfullare värld. En värld där jag lyssnar på mig själv och sedan möter andra, utan att tappa bort mig själv. När jag kan relatera till andra utifrån kärlek, så bidrar jag till något mer. Jag menar att detta är en av de viktigaste sakerna som går att göra i dag. Att sprida kärlek. Att sprida hopp. Att bidra till att varenda människa ska våga känna att hon är värdefull och kan ge sitt bidrag.

Det finn ett hållbarhetstänkande i det. Jag använder mina resurser för det som känns viktigast. Att sprida kärlek. Att skapa sammanhang där kärleken flödar. Och det kan ske bostavligt, i mitt jobb som sexsibilitycoach, eller när jag arbetar med kvinnogrupper eller med enskilda individer som tappat tron på kärleken eller som behöver hjälp i sina nära relationer. Att ta vara på sig själv och varandra är hållbart. Det är energieffektivt.

Och då mår jag så illa när jag ser att Tillväxtverket slösar med resurserna. När ordet tillväxt blir viktigare än att använda energin på ett effektivt sätt. Och det stöter mig att villkoren för ambassadörerna är så usla. Vi får inte ens reseersättning när vi är ute på uppdrag. (Utom vi den årliga konferensen i Stockholm.) Vi arbetar helt idéellt. Och vi förväntas bidra med mycket energi. Förväntas lägga mycket energi. Och jag skickar gärna ut kärlek, men inte till vilket pris som helst.

Och nu känns priset för högt att betala. Jag hör mött fantastiska människor kring detta projekt. På dem vill jag inte kasta någon sten. Mitt nej kommer inifrån och har inget med människors välvilja att göra. Jag bara känner att detta inte är hållbart för mig längre.
Jag vill vara kärlek. Jag vill tala om kärlek. Jag vill tala om passionerat företagande. Jag vill tala om hållbarhet, energieffektivitet och hur vi kan ladda oss själva och andra för att vi ska klara att överleva som människor. För det är mycket som står på spel nu. För hela mänskligheten. 
Och Tillväxtverket tycks leva kvar i en gammal värld. En värld där man kanske tror att resurserna är oändliga och att det går att slösa hur som helst.

Det är dags att vakna nu. När kommer Hållbarhetsverket? När ska vi ta det som sker runt om oss på allvar.

Detta blev ytterligare en inre väckarklocka för mig. Mitt jobb är att sprida kärlek. Det tänker jag fortsätta med. Jag vill tala om detta land och rike runt, i alla kanaler. För det börjar med mig. Det börjar med dig. Det börjar i mig. Det börjar i dig. Kärlek behövs mer än någonsin. På många sätt. Sprid den och börja med dig själv.

Tack för ordet.