Vågar du mötas naken, sårbar, närvarande och fylld med lust?

Tänk att möta en annan människa hud mot hud.
Att få smeka den andres hud med dina lätta händer.
Att mötas naken, sårbar, närvarande ... och fylld med lust.
Det vill sexsibility bidra till.


Det finns så många sexuella möten. Det finns snabba, långsamma, hårda, mjuka, närvarande, frånvarande, eldiga, avslagna, aggressiva, kärleksfulla, flämtande, utmattande, skapande, korta, spännande, främmande, skummande, översvämmande, hämmande, hetsande, sexiga, sårbara, kränkande, fruktansvärda, saliga, heliga, gudomliga, kosmiska, vardagliga, fantasifulla, meditativa, sprutande, taoistiska, tantriska, metafysiska, energifyllda, energifattiga, snälla, stygga, utmanande, farliga, förföriska, fräna, fuskiga, fantastiska, ensamma, mångsamma, trekantiga.  Och så ditt sätt som kanske är något helt annat. Något som är ditt sexuella mötessätt.

Oavsett börjar min sexualitet med mig. Med lusten eller olusten i mig. Med min kropp. Mina tankar. Min närvaro. Min kåthet. Med mig. Den börjar inte med dig, även om det är vad många inbillar sig att tro.

Sexualitet kan utspela sig på flera plan. Jag kan känna starka sexuella känslor kroppskontakt. Ibland är mötena rent kosmiska (och ibland komiska).
Det är spännande att utforska sexualiteten. Att lägga märke till mina gränser. Att pröva att göra det sexuella rummet lite större, lite större och ändå lite större. Att upptäcka att sex och sexualitet kan vara så mycket mer än jag trodde från början.

Jag känner mig så tacksam över att jag har valt och väljer att utforska det sensuella och känsliga landet. Jag har fått oerhört starka upplevelser jag inte en kunnat fantisera mig till. Och jag har gjort det för att jag vågat träna, vågat testa och även vågat utbilda mig, utbilda mig till sexsibilitycoach, gå på sexsibilityfestival, gå på tantrakurser, gå på sexkurser, gå på spännande workshoppar.

Nu i helgen är det dags för ännu ett steg på den vägen. Alexander och jag leder den fjärde modulen på sexsibilityutbildningen. Denna gång är underbara Calle och Jennie Rehbinder gästlärare - och vi hoppas på mycket lekfullhet och skambefriande övningar.
Vi vill bidra till att du ska få uppleva dig och din sexualitet. Känna dina känslor. Känna din närvaro. Våga sträcka din hand mot någon annan. Våga kramas i närvaro. Väga känna det som rör sig därinne. Din låga. Hur den än ser ut.
Har du inte möjlighet att göra något konkret just nu - börja med att läsa Ingen skam i kroppen.

En sann historia – flickan som skämdes blev 100% Charlotte

Jag minns det så tydligt. 
Hur berättelsen som (insåg jag senare) var embryot till min bok "Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft", bara rann ur mig.
Alexander och jag hade hunnit gifta oss, men han bodde fortfarande i Stockholm.
Jag var nyss hemkommen från en av mina veckor på min utbildning till kroppsterapeut på Osho Risk i Danmark.
Det handlade om "En sann historia".
Det var som att tonåringen i mig ropade: Se mig, så här mycket skäms jag för min kropp.


Min erfarenhet är att de allra flesta någon gång har haft det jobbigt med kroppen. Sett felen. Jag tror till och med att det är svårt att undvika. För vi är så matade med bilder på perfektion. Det krävs en hel del mod och kraft att också se det vackra.
Men egentligen är det ju tvärtom. Du är det vackra pappret och den lilla fläcken (som du kan bry dig om eller inte) är just liten och mindre viktig.

I kväll kan du höra mig läsa det här avsnittet - när jag talar på temat Ingen skam i kroppen i Malmö. Varmt välkommen.


PS: Som bonus är vi två talare i kväll. Två modiga kvinnor. Jeanette Larsson och jag.

Jag blev intervjuad av Life.

Så roligt när artiklar börjar dyka upp i olika tidningar.
Här är en intervju med mig när jag talar om att hitta tillbaka till
lusten i Life-butikernas tidning.
Den går att hämta gratis i butikerna.
På nätet finns den bara som pdf.

Samkönade äktenskap okey i Frankrike. Yes!

Nu är det äntligen tillåtet för bögar och flator att gifta sig i Frankrike.

Dessutom får de möjligheten att prövas som adoptivföräldrar, rapporterar AFP.

Lagen trädde i kraft i lördags då president François Hollande undertecknade lagen.

Då och då "tvingas" jag skriva om det jag kallar mörkermän - de krafter som vill göra människors liv mindre, trängre och som bygger sina tankar och idéer på en förlegad moralsyn (i mina ögon).

Jag vill verka för att människor ska få göra egna val - och älska vilken annan vuxen människa de vill (eller vilka). I den mån lagstiftning behövs tycker jag att den ska öppna för valfrihet och göra livet enklare för människor.

Det är glädjande att Frankrike därmed blir det 14:e landet som tillåter äktenskap mellan personer av samma kön. Samtidigt är det nedslående att det inte är möjligt i en stor majoritet av världens länder. 

(Och på samma sätt så är det fruktansvärt trist att se alla krafter som verkar mot begränsande av eller förbud mot aborter. Jag lyssnade på ekots lördagsintervju i lördags, då SD:s ledare Jimmie Åkesson talade mer än grumligt om abort - de förespråkar en sänkning av aborträtten till att gälla endast till graviditetsvecka tolk och han snackade på temat individidens rätt... och där konsekvensen blir att ett foster i vecka 13 har större rättigheter än kvinnan som bär fostret. Hur tänker han??)

Redan i juni ska de första homobröllopen kunna genomföras i Frankrike.

Hollande gjorde, enligt AFP, frågan om äktenskap för alla till ett centralt budskap i sin valkampanj förra året.

– Jag kommer att säkerställa att lagen fullt ut gäller i hela landet, och jag kommer inte att acceptera några störningar av dessa bröllop, sade presidenten. Det är tid att respektera lagen och republiken, tillade han.

Själva lagen röstades igenom redan i april - ungefär samtidigt som Nya Zeeland och Uruguay röstade igenom nya äktenskapslagar.

I samband med det sa Ulrika Westerlund, som är förbundsordförande i RFSL till Svenska dagbladet att hon välkomnar den franska lagen, även om hon inte ser någon global trend.

- Jag tror inte att det är ett mönster som är detsamma över hela världen. Men det är spännande att det är tre länder i tre helt olika delar av världen.

Detta är mitt 1400:e publicerade blogginlägg.

“Det tar tid att anpassa sig till varandra” - om hur olika man kan se på relationer.

När jag träffade Alexander för tio år sedan, var bland det första jag sa:

Du får acceptera mig som jag är.

Jag var trött på att försöka spela någon som jag trodde var möjlig att älska.

Jag ville testa att vara mig själv - utan att samtidigt kräva att han skulle älska precis allt. (För älska och acceptera är två olika saker.)

Jag ville kunna expandera i min relation, inte känna den som något som bidrar till att jag krymper mig själv.

Så lever jag fortfarande - och jag märker att alla inte gör som jag.

Nyligen träffade jag några vänner som apropå nya relationer sade:

“Om den här relationen skulle ta slut, vet jag inte om jag skulle satsa på någon ny, jag vet inte om jag orkar lära mig att anpassa mig efter ännu en person.”

“De första åren i en relation är de jobbigaste, för det är då man håller på att anpassa sig till varandra.”

Även om jag aldrig har gift mig i kyrkan, har jag hört att man ska älska varandra i nöd och lust. Det håller jag med om. 

En relation - oavsett form - innebär att två (eller flera) människor ska samsas, ska hitta sitt vi. 

Men jag skulle vilja vända på det och säga: i lust och nöd. 

En kärleksrelation behöver ju inte bara består av arbete 

- något som jag tidigare trodde.

Alltså, det där vännerna sa kändes lite som att spolas tillbaka i tiden, som något som jag kanske hade kunnat säga tidigare i mitt liv. 

Tidigare valde jag att anpassa mig - på ett krympande sätt. 

Den där anpassningen var väl inget som någon annan verkligen såg, 

den skedde ju inom mig, men konsekvensen var ändå 

att jag till slut var väldigt osäker på vem jag var, vad jag kände, vad jag stod för. 

Jag blev suddig och otydlig för mig själv.

Jag behövde att någon tittade mig i ögonen och sa: 

Var dig själv, Charlotte, 

för att jag skulle vakna till och inse att jag försökte spela 

någon annan och anpassa mig för att få kärlek.

Så jag känner att relationer har så mycket att vinna på om 

de som ingår i relationen får spelutrymmet att var sig själva, 

att bli accepterade inifrån och ut - och att de tillåts expandera.

Jag ser ganska ofta hur, i synnerhet tjejer tråkigt nog, 

går in i relationer och bara blir mindre och mindre. 

Som att en del av deras livskraft tyglas. 

Och då kan jag undra: Den som hen startade relationen med, 

var det inte hon med allt liv i sig? V

ad är det som gör att det är lätt att anpassa sig... 

tills det blir svårt att svara på frågan: Vem är jag?

Att leva i en relation som bygger på total acceptans är inte alltid lätt. 

Jag lever i en berg-och-dalbana. 

Jag gillar färden, jag gillar farten och jag gillar att bygger på att vi inte ska bli bleka kopior av oss själva som sitter och tittar på varandra.

Yes! Våga lyssna på din inre röst. 

Möt världen som du. 

Acceptera att alla dina sidor inte ger applåder, 

även om du är accepterad som du.

Ett sätt att manifestera mig - och expandera - var att skriva boken Ingen skam i kroppen.

Kåt-Lotta - vem var hon egentligen?

Vad längtade denna 15-åring efter?

Ett minne fladdrar förbi. Jag befinner mig i Torquay på engelska sydkusten på språkresa.

Vi är flera lottor där. Hon som tittade djupast i flaskan fick snabbt namnet Fylle-Lotta.

Och vem var jag? Jo, Kåt-Lotta. 
Hur kunde jag, som ännu inte ens låtit någon röra vid mina bröst, 
bli kallad Kåt-Lotta?

Jag rodnar lite när jag tänker på det. 
Var min längtan efter närhet så … obvious?

Det är 1970-tal, jag är 15 år och jag ska åka på språkresa. Jag har valt Torquay, för att jag har hört att det ska vara ett ställe med mycket fart. Väldigt långt från Bruket.

Mina föräldrar har bestämt att jag ska vara i en familj utan andra svenskar – jag ska verkligen träna på engelska den här månaden.

Jag hamnar hos en ensamstående mamma som om och om spelar Beatles-låten ”Yesterday” medan tårarna trillar … och hon mindes tider med man och kärlek. Hon fastnade i Yesterday. Jag minns hur jag lyssnade med henne, lät hennes tala till punkt, kände med henne och att hon och jag fick en stark vänskap den där månaden – mer än hon fick med andra ungdomar från olika håll i Europa som bodde i hennes typiskt engelska smala tvåvåningshus  – kanske för att jag brydde mig.

Jag minns att jag blev inbjuden till familjesammankomster och hängde med, medan de andra såg stället som en sovplats – och inget mer.

Också jag var ute mycket. Vi brukade hänga vid något slags torg med en stor staty. Minnesfragmenten räcker inte riktigt till... jag letar bilder från Torquay, men känner inte igen mig...

Det var hur många ungdomar som helst i stan … och vi blev lite modigare än vanligt efter en del alkohol (och för Fylle-Lottas del rätt mycket). 

De var första gången jag gjorde en ordentlig resa på egen hand. 
Tidvis kände jag mig rätt ensam – men samtidigt var jag endel av gruppen. 

Jag minns att jag blev lite kär i en kille från Mora (som inte brydde sig det minsta om mig.) 
Undrar om det var det som skapade Kåt-Lotta? 
Att min förälskelse var så uppenbar? 
Just det minns jag inte. 
Däremot minns jag att jag inte hade någon semesterflirt, 
men däremot bar en längtan efter det.

När jag igår cyklade genom sommarvarma Malmö 
kom jag att tänka på den där etiketten. 
Kåt-Lotta. 
Kanske var det en hälsning från framtiden? 
Jag menar, eftersom jag i dag delvis lever på att snacka 
om att våga känna den sexuella kraften.

Skulle jag gå tillbaka till mitt – faktiskt – blyga tonårsjag skulle hon nog rodna om hon kom över ett exemplar av Ingen skam i kroppen –frigör din sexuella kraft.

Fantastiskt vad livet bär med i sitt sköte. 

Tänk om min 15-åring anat att jag skulle föreläsa om sexualitet. Nästa chans i Malmö 22 maj.
Varmt välkommen.

Jag fantiserade nog en hel del om kärlek - på det oskuldsfulla sättet - som tonåring. Den här låten får representera det.

Jag stegar mot målet... med Ingen skam i kroppen.

Det är i mitten av maj och sommarvarmt. Svettvarmt.
Tillsammans med Alexander sitter jag på pågatåget till Höör.
Jag ska begå min föreläsningsoskuld i Höör ... och börjar känna adrenalinpåslaget.
Tidigare på dagen har jag varit på min coachutbildning och gått in i min målbild - där jag talar inför en stor grupp människor - och insett att jag ett par timmar senare klickar av ett delmål på vägen dit.

Jag har föreläst i många år, på många teman. Ofta med koppling till någon av mina böcker, men ibland har någon fått idén att jag ska föreläsa eller workshoppa på något lite oväntat tema... som att nätverka eller sätta mål - och då har jag gjort det.

Men nu känns det lite annorlunda. Nu vill jag verkligen ut och föreläsa om att våga vara mig själv och inkludera sexualiteten - och därmed bjuda in lyssnarna att själva tänka: Jag ska också bli en hundrarprocentare. Jag har haft den här viljan länge, men haft så mycket annat att göra så att föreläsandet inte riktigt fått plats.
Men nu sträcker jag ut famnen mot världen och säger: Här är jag...  låt mig snacka om det viktiga.

Så i går stod jag då inför femton personer i Höör och talade på temat Ingen skam i kroppen. De femton bestod av 14 kvinnor och min käre make.  Jag är väldigt glad över att få tala om sex och skam med kvinnor - och de är i fokus när jag pratar. Men ibland undrar jag var männen är. Det är möjligt att de inte hittar in till ställen som Tre änglar där jag mötte världen igår.

Det kändes fint att tala från mitt hjärta. Och jag ser fram emot att för första gången i år stå på scenen i Malmö och tala på detta tema. Det sker på onsdag 22 maj och då får du också höra ytterligare en modig kvinna - nämligen Jeanette Larsson. Så anmäl dig för att ge dig själv en inspirationsinjektion.

För det är ju inte så att jag gör detta för mig... jag gör det för dig... för att bidra till din växt. Min egen tar jag hand om alldeles själv.

Hoppas vi ses på onsdag.
Kärlek

Charlotte

PS: I frågestunden efter föreläsningen kom också Alexander upp på scenen. Det kändes fint.

Det är ju bara så helt underbart att skriva... i går till mindjazz

Kom och skriv... följ ditt flöde... upptäck en inre värld!


Jag befinner mig på Torggatan 9 i Höör, tillsammans med en grupp entusiaster, ledda av journalisten och inititativtagarren Agneta Geijer, som kläckt idén med att erbjuda skrivarmingel med mindjazz.

Några timmar senare har jag skrivit sju texter, direkt inspirerade av Johnny Åmans kontrabas och Anders Lindvalls gitarr. Musiken har gett mig bilder, har fått mig att färdas till olika delar av världen... och det känns bara så wow och samtidigt så enkelt.

Som en etyd till något annat, till mer skrivande.

För mig känns det så bra att jag bara om ett par helger erbjuder en skrivarworkshop på temat "Skriva med öppet sinne" med just Agneta Geijer och att jag som uppmjukning, tillsammans med Marie Ek Lipanovska kör en halvdagsworkshop på temat "Din arga röst".
Det är verkligen helt underbart att låta orden flöda.

Här är några av de första ackorden som rann ur mig i går.

Stilla, stilla solstrålar träffar en kropp på en strand, de möter en kvinnas hud...

Jag ser ett svart stuprör på ett av husen vid en lummig gata i New York. Det droppar ner rent klart vatten...

Jag är ute i värmlandsskogen och på håll ser jag ett stort troll, trollet som är skogens kung.

1965. Oskuldens tid. De skira vita gardinerna fladdrar i vinden och när vinden tar fart 1967 kommer det att uppenbaras...

Tonerna tränger sig allra längst ner i helvetet där han befinner sig...

Spotlighten är riktad mot henne. Det är så rökigt i rummet att hon ser ut som en hägring...

Äspingen ringlade sig upp på den solvarma hällen. Han kände sig gifstinn och tänkte vänta ut ett offer där i solljuset...

En ängel tittar ner på spektaklet som pågår...

Så fötter springer över golvet, efter dom ligger spår av röd saft, ett klibbigt golv, ett glatt barn, en trött mamma...

Sex och skam: Vad ska mamma säga?

Det tog flera år innan jag vågade ge ut boken Ingen skam i kroppen. 
Det var min rädsla som hindrade mig. 
För vad skulle mamma säga om jag skrev en bok som innehåller ordet fitta?
Jag fastnade i skammen ... att andra skulle skämmas för mig ... eller börja säga: Men, Charlotte har du ingen skam i kroppen.
En del av rädslan var att jag darrande skulle huka inför det.

Jag vet verkligen att rädsla kan hindra - och att det går att komma över rädsla.
Hur föreställningar som finns i huvudet kan bli mig övermäktiga.
Hur skammen, skämmandet, känslan av att bli förpassad till skamvrån kan vara så jobbiga att jag låter bli att ta ett steg framåt. Trots att jag egentligen vill.
Men i dag är jag medveten om att livet levs nu och framåt.
Det finns ingen väg tillbaka.
Mitt liv är mitt - och inte min kära mammas.
Mina val är mina.
Min skam är min.
Och min befrielse är alldeles min egen. Min kraft är min egen. Min sexualitet är min egen.
Att våga trots att det känns, att våga trots att jag befinner mig i den yttersta delen av komfortzonen, har inneburit utveckling för mig. Och jag är tacksam över att jag kan omfamna skammen, titta på den, vagga den och säga: Det är jag som bestämmer nu, inte du, du får finnas, men acceptera att det är jag som väljer.

Så mer skamfri möter jag världen i dag. Inom en vecka på två föreläsningar för dig i Skåne. I morgon i Höör och nästa onsdag i Malmö. Varmt välkommen!

Jeanette Larsson och jag vågar utmana omvärlden.

Välkommen till en försommarkväll på A walk in the park då polisen Jeanette Larsson och jag talar om att våga - utifrån två helt olika utgångspunkter.
Vi är båda modiga kvinnor och visar det utifrån våra personliga perspektiv.

Jeanette har gjort sig känd som en som vågar vissla om osjystheter i en hierarkisk organisation. I sin föreläsning talar hon bland annat om hur det har varit att vara kvinna och gay och jobba på polisen i Malmö. 
Många organisationer skryter om att de har högt i tak - men få talar om golvets placering. Vilket utrymme finns det egentligen för den som vågar vara sig själv i den organisationen?

Mitt eget mod handlar om att våga vara mig själv och tala om ämnen som många ser som tabubelagda. Jag berättar om min resa från skam till lust, från pryd till att våga känna och leva min sexualitet, från att vara reserverad till att våga bjuda på mig själv. En föreläsning om att ta ett steg framåt istället för att backa när rädslan kommer.

Du som kommer till a Walk in the park får några laddade timmar, som kanske kan leda till att du börjar fundera över dina val och vad du vågar.  Varmt varmt välkommen.
Eftersom antalet platser är begränsat gör du smart i att förhandsboka och garantera din plats.
Om du klickar på länken kan du förhandsbeställa din plats.