charlotterudenstam

Hur lätt jag fallit för cockerspaniel-män - men inte mer!

Jag fick en insikt på sexsibilityfestivalen som gjorde ont. Genom livet har jag många gånger böjt mig för offer. För män som agerat ut s...




Jag fick en insikt på sexsibilityfestivalen som gjorde ont.
Genom livet har jag många gånger böjt mig för offer.
För män som agerat ut sina offer, för att ge mig skuldkänslor - och jag har gått på det många gånger.
Aj, vad ont det gör att inse det.

Jag går på workshop med Ruby May. Hon är en högst förtjusande varelse som arbetar med Consciuos kink - alltså olika sexuella lekar som ligger en bit från missionären. Jag känner inte till den världen, men tänker att det kan vara spännande att gå på en workshop.
Hon berättar att vi ska göra några enkla övningar som handlar om dominans och underordning. Och jag tänker okej, det kan jag väl klara.


Övningarna är superenkla. Den första att vi går runt i rummet, vi möter någons blick, känner efter om vi vill dominera den personen eller underordna oss. Den som väljer att underordna sig viker helt enkelt undan med blicken.


Jag märker att jag kan känna en trygghet i att stå kvar med blicken. Jag känner att jag kan omfamna den andre. Jag känner en slags överordning eller dominans som inte handlar om en vilja at utnyttja. Det känns rätt skönt. Jag möter kvinnor och några böjer jag spontant blicken för. Det känns enkelt. Det känns rent. Det finns inga undertoner i de mötena. Det blir mer som - okej, du får bestämma, jag litar på dig.


Men så upptäcker jag att något händer med vissa män. Jag ser offret i deras ögon. Det jag ser är att deras självkänsla skulle få sig en smäll om jag inte underordnar mig. Så jag fäller ner blicken för att rädda dem från att känna sin egen litenhet, för att de ska slippa känna offret inom dem. 


I nästa steg ska den som underordnar sig böja ner huvudet och låta den överordnade hålla en hand på huvudet. Jag börjar känna ett obehag i kroppen. Jag möter en kvinna, jag blir den dominerande. Det känns okej. Men efteråt stannar jag och blundar. Jag känner hur sorgen är på väg att ta mig. Jag står stilla och känner sorgen.





Då kommer en man och knackar på min axel. Jag öppnar ögonen och möter ett offer. Alltså, han kanske inte alls uppfattar sig själv som ett offer, men jag ser cockerspaniel-blicken. Jag förs tillbaka i tiden och minns gångerna då jag underordnat mig män med cockerspanielblickar. Jag minns episoder då jag underordnat mig och känt mig kränkt, men ändå stått ut, inte sagt nej. De allra flesta gånger för att inte såra hans manlighet eller för att han sa: “Jag ska aldrig göra så mer, förlåt, förlåt, förlåt” och så den oemotståndliga cockerspanielblicken - den som så när gjorde att jag blev flickvän till en misshandlande man (jo, en gång var jag riktigt illa ute, du kan läsa om det i 100% Charlotte och flera gånger skedde en slags svartsjukekränkning där jag inte ens tilläts prata med killarna i min klass - fast just det gjorde jag ändå).

Jag möter hans blick och jag inser att jag är tvungen att underordna mig. 

Jag vill inte göra det. 
Jag vill inte vika mig för cockerspanielblicken, men jag gör det ändå. 
Mönstret är kvar. 
Jag känner hans hand mot mitt huvud och det känns som att jag befinner mig i en livsfarlig situation. 
Vad kan kan tvinga mig att göra när jag underordnar mig? 
Om han skulle han säga: Gå ner på knä och sug av mig - skulle jag göra det då? 
Detta är naturligtvis helt hypotetiskt, eftersom övningen bara handlar om att ha en hand på mitt huvud. 
Men hela den scenen spelas upp inom mig. 
Jag ser hur underkastelse kan vara livsfarlig för mig, för att något i mig kan göra att jag hellre offrar mig själv, än tillåter att en man känner sig som ett offer i mitt sällskap.
Jag är lättad när övningen är över och jag inte längre känner hans hand mot mitt huvud. 

Jag sluter ögonen igen. 
Jag gråter. 
Jag känner en djup sorg. 
Jag känner en sorg över de val jag gjort som ung kvinna. 
Och det förskräcker mig att inse att det beteendet har följt mig genom livet, även om det aldrig senare handlat om psykisk eller fysisk misshandel - det har mer handlat om cockerspanielögonen. 
Att jag så många gånger stannat kvar i relationer, för de där bedjande ögonens skull.


Jag överväger att lämna workshoplokalen. Att gå ut i natten. Men jag stannar kvar. Och möter en kvinna jag tycker om. Hon håller mig genom gråten. Jag överlever.
Dagen efter i en sharing blir bilderna ännu starkare. Hur jag matat offren. Hur jag tillåtit dem att invadera mig. Hur jag har lämnat mig själv. Hur min rädsla för att de ska känna sig sårade och övergivna har tagit över. Och ibland, hur min rädsla att bli övergiven har gjort att jag gått över mina gränser för att de inte ska lämna mig. Hur jag kompromissat bort mig.
Och jag blir mött i min sorg. Jag blir mött i min sårbarhet. Jag blir mött i mina tårar. Och jag inser att tiden som offer är över. Jag har slutat underordna mig.

Därför är jag djupt tacksam... både för att jag gjorde de där små effektiva övningarna med Ruby May, för kvinnorna i min sharinggrupp - och för att jag vågade känna allt det här. Jag gissat att jag har tagit en vals med min skugga och kommit levande ur den famnens grepp. Att förstå allt, är att förlåta allt... tror jag ett franskt ordspråk lyder - eller, jag menar. När jag accepterar och tar fram i ljuset... då kan jag bli förlöst.

Related

sexualitet 7236772927791100383

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Mycket intressant blogg, bra och mycket självutlämnande.
    Relationer är aldrig lätt och att se tillbaka på händelser i sitt liv som man inser att man själv skapat gör ont. Men smärta är något man måste gå genom. Lärdom och insikt är det som får oss att växa.
    Mörker är inte något man ska förringa utan omsluta. Ju mer man lär sig om sin egen mörka sida ju mer makt får man över sitt eget liv. Och gräva ned sig hjälper inte heller. Tro mig jag vet av egen erfarenhet :)

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam23 juli 2012 10:23

    Jag är helt enig med dig JK - och det är därför jag berättar. För att mörkret egentligen är farligare när man flyr dem, att smärtan känns mer när man inte omfamnar den, att skuggan kan bli din vän... för att du ska kunna bli 100% du. Jag gör resan till 100% Charlotte - den är en berg- och dalbana.

    SvaraRadera
  3. Stefan Lönn23 juli 2012 20:48

    Det LYSER om din berättelse Charlotte, du beskriver Exakt vad jag tror BDSM kan ge mig..... insikter och förlösningar. Sååå många år (60+) har jag vetat att mer utsatta situationer skulle ta mig dit jag inte vågar självmant. Jag är väl erfaren i andra, konstgjorda, medvetandetillstånd, som jag nu ser har varit en längtan att tränga in bakom slöjorna. Vetat om mina tillkortakommanden men mer stadfäst dem än åtgärdat. Att Du skriver så rakt på sak öppnar min vilja riktigt ordentligt att inte "skjuta från höften" längre, jag har träffat dig vid ett par tillfällen, och utan omskrivning har du gjort ett STARKT intryck, stark i betydelsen mångfacetterad Kvinna. Jag var där på Rubys seminarium, och blev imponerad av hennes agerande, och nåt hände som gjorde att jag visste: Det här är en väg som ska fullföjas! Kanske inte i september, men ska fullföljas!! ORDENTLIGT! Den rent sexuella energin har inte varit ensamt närvarande i mina tankar och fantasier om BDSM, mer att BDSM ska fungera som en sorts förlösning av suddiga minnen, som i sig inte varit obehagliga, tvärt om. Men önskan om att nå nivåerna där inget språk finns, där känslor dominerar har varit, en ledstjärna. Att våga skala av lagren av inplantat utifrån, och se mig själv, med "hull och hår/gott och ont" som jag ÄR. Sen att förhoppningsvis, åtminstone... vara naken inför mig själv, och kunna välja! Det var en riktigt Magisk sammankomst där på Skeppsudden, jag träffade och fick på nära håll uppleva människor som jag kommer att minnas tills kistlocket slår igen, och i vissa fall, även fortsättningsvis.... Visst var det Konfusius som sa: Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet än att förbanna mörkret. Charlotte, jag är dig DJUPT MYCKET DJUPT! TACKSAM!! p.s. jag måste, mellan varven i skrivandet, flera gånger gå tillbaka och läsa igen vad du skrivit, jag blir rädd för att jag missuppfattat, och sitter å´ drar iväg några insnöade lankor i helt fel format..... men så ser och känner jag: Hon skriver från hjärtat å´de´ gör jag med PUNKT!

    SvaraRadera
  4. Fantastiskt att du sätter ord på nått som oxå jag känner. Ja ser allt lite klarare efter festivalen. Du är bäst. Kram Håkan

    SvaraRadera
  5. Underbara Charlotte! Tack, Tack, Tack, för att du delar! jag känner igen mig såååå mycket. off, vad mycket smärta som känns i kroppen. Och, oooooj va mycket jag avstått i mitt liv för att "göra dem till lags" och hur mycket smärta jag förosakat mig själv för att vara bra och tillräcklig - fast det egentligen handlat om deras självkänsla..... Usch!

    SvaraRadera
  6. charlotterudenstam6 augusti 2012 23:01

    Kära PJ, det fiffiga med att bli medveten, är ju att då finns en möjlighet att göra medvetna val. Inte heller du kommer att falla för cockerspanielblicken igen. Såå bra. Stor kram Charlotte

    SvaraRadera
  7. Tack för du skrev om detta Charlotte. Det finns ngt i denna historia även för mig. Jag har nog varit på båda sidor av leken. Jag vill bli fri från dem båda nu nu nu.... :)

    SvaraRadera
  8. Charlotte Rudenstam15 juli 2013 15:17

    Lite i taget kan vi nog göra det... och till slut bli fria... ibland är det lättare sagt än gjort... och första - och kanske viktigaste steget - är att bli medveten om det... Lycka till <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item