Adventsboken: Vägen till JA!
Jag för drygt tio år sedan. Actually, being what you are is the simplest. What is difficult is to stop being what you...
https://lustochliv.blogspot.com/2011/11/adventsboken-vagen-till-ja.html
 |
| Jag för drygt tio år sedan. |
Actually, being what you are is the simplest.
What is difficult is to stop being what you are not.
Because we wish to keep hold of our attachments.
Freedom is to be free of attachments
and the main attachment is to the ‘I’-self.
Jag står vid ett vägskäl, även om jag inte är riktigt medveten om det.
Just i detta ögonblick kan jag välja om jag ska säga ja till mig själv, eller om jag ska fortsätta att förneka den jag är.
Och av något märkligt skäl är det just nu som jag säger JA.
Jag gör det inte med glädje.
Jag gör det inte med hopp.
Jag gör det i ett slags förtvivlan.
Det som händer är att det slår ner som en blixt rätt in i mig att jag levt i mitt nej i närmare trettio år.
Det är som att ett sår öppnas.
Det är som att jag står naken.
Det är som att allt det jag förnekat så länge kommer upp till ytan.
Jag ser mig omkring, förvirrad. Jag önskar tillbaka insikten.
Jag vill inte göra den här resan. Jag vill inte undersöka vem jag egentligen är. Jag vill inte hitta mitt ja.
Eller.
Egentligen är det precis tvärtom. Jag är fantastiskt glad. Äntligen har täckelsen fallit. Äntligen ser jag det som varit dolt för mig så länge. Äntligen förstår jag varför jag känt mig så tom så länge. Äntligen förstår jag vad som ekat där inne i mig. Äntligen hör jag den lilla lilla rösten djupt där inne som säger: ”Du har rätt att vara du.”
Det är snart femton år sedan den där dagen.
Fram till dess hade jag intalat mig själv att jag inte levt i en livslögn. Nu visste jag att jag hade gjort det. Nu skulle jag börja gå den mödosamma vägen till ja.
I dag är jag mer autentisk än någonsin. Fortfarande kämpar jag med mitt ja till mig själv. Fortfarande känns det sårbart. Men i dag känner jag en djup kärlek till mig själv - och därmed också till min omvärld. I dag lever jag mitt liv. Jag överlever inte bara.
I den här texten kommer jag att berätta om vägen till ja.
Och jag hoppas kunna inspirera dig till att våga ta din egen väg.
Kanske går det lätt, kanske blir det tidvis mödosamt, kanske kommer du att ibland känna glädjen spritta i ditt bröst. Hur din resa än blir, så önskar jag dig lycka till.
Välkommen in bland de verkligt levande, bland de vakna, bland dem som lever från sitt hjärta. Världen behöver många, många, med öppna hjärtan.
Kärlek och ljus
Charlotte
Nästa avsnitt: Livet går i grått.
Åja.. så velkjent. jeg husker så godt da jeg sendte en bønn til universet om "vær så snill å gi meg de utfordringer jeg trenger". PUH. jeg ble bønnhørt , dengang for nesten 15 år siden, ( gud så fort tiden går! ) mitt liv ble snudd opp ned, og det har siden den gang vært i stadig forandring og bevegelse. Og det nytter IKKE å legge inn en motbestilling heller, med en ørliten bønn om pause.. universet / livet funker visst ikke slik. .. alt eller intet , take it or take it.
SvaraRaderajaha..
så tar jeg det da. som det kommer til meg. Og i dag er jeg glad det er slik, for jeg ser jo at alle utfordringene var lekser om kjærlighet og sannhet.
Hjertets språk kan ingen stanse.
klem og takk for at du er- som du er. med hele deg!
Tack! Jag levde också länge i nej nej nej...och sen, okej..fast jag inte ville, inte ett dugg, men jag trodde att jag var tvungen. Sen kände jag JAAAAAA!!! men, efter 10 år fick jag uppleva att det också var ett stort NEJ! Det var bara jag som var så twistad i min hjärna så jag kunde inte se. Min kropp och mitt undermedvetna visste hela tiden men eftersom jag inte kunde lyssna, nej...jag visste faktiskt inte hur, trots att jag yogade, mediterade, läste självhjälpsböcker och allt möjligt...inför min innersta innersta kärna var jag blind, och...rädd, och okunnig.. ett stort motstånd på olika sätt för det gjorde så ont, som ett sår, precis som du beskriver... och jag var även så trött...livstrött, precis som du också beskriver... det är väl där jag är nu... fortfarande väldigt trött, och det är enormt frustrerande...för jag skulle ju vilja vara full av LIV, känna livslust, men det går inte på det gamla sättet... alltså genom görande... fnissar...jag är en av alla miljoner kvinnor (och män) som gjort och presterat... och att nu lära om...hur jag genom att VARA kan skapa mitt liv...är jättesvårt... eller det är jättelätt, så fort jag får liksom ett kvitto i det yttre på allt som händer i mitt inre, och det får jag. Men, i mellantid... då är det otroligt svårt...att vara... att hitta en rytm som passar mig... lätt att säga... men jag är inte riktigt där... inte hela tiden iallafall. Och jag förstår ju med min intelligens att allt är precis som det ska vara... :-) Kram, och tack igen. Jag ska definitivt följa din Adventsbok!
SvaraRadera... för mig var det första steget att fatta att jag lämnat mig själv... jag stängde av så länge... vågade inte höra, vågade inte tyda tecknen... och jag är så glad att jag gör den här resan. Jag lever numera. Jag överlever inte längre. Och visst är detta liv en berg-och-dalbana. Men mycket hellre det, än det där andra, sovande, skendöda livet.
SvaraRaderaKram tillbaka till dig... glad att du är med på resan.
Precis så... jag minns hur jag frågade min mamma: Hur gör jag får att få tillbaka det andra, enklare livet, livet då inget kändes... och hon sa: Tyvärr, det går inte... Vilket jag är så oerhört tacksam för dig.
SvaraRaderaKram Mette <3
Tack Charlotte för detta starka och inspirerande inlägg samt för sången som var precis det jag behövde just nu... så många gånger de de senaste åren har någon kvinna tipsat mig om något eller kommenterat eller delat något som jag just behövde då.. tänk vad mycket vi ger varandra hela tiden...Kram Anne
SvaraRadera