charlotterudenstam

Veckokrönika: När döden knackar på




Jag möts av ett dödsbud som är helt oväntat.
Det är som att min andning, för en sekund, stannar till, som att jag måste be mig själv andas igen.
Samtidigt som det går att stråk av kyla igenom mitt system, känns det extra viktigt att fortsätta ta mina andetag och njuta av att vara med, här i kroppen.


Jag ser en statusuppdatering på Facebook som gör att jag förstår att en av mina vänner har dött. Det känns overkligt, konstigt och sorgligt att döden knackar på och långsamt inse att det nu är försent att kramas och samtala.


Jag påminns om dödens frånvaro i samtalet, i samhället, i livet. Det är som att vi gömmer döden under ytan, vi distanserar oss och hoppas att den inte ska drabba oss, trots att det är det enda som är riktigt säkert. En dag dör jag. En dag dör mina kära. Varje dag dör människor.

Jag hör Thåströms dödssång Om Black Jim i öronen när jag skriver den här texten.

Här är ett utdrag

” För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger
Det är som om dom dragit lott

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam”


Och med min vän är det som att de inte hade någon koll på vem de skulle ta med, att det var för tidigt. För tidigt för mig, för tidigt för hennes familj och vänner. Samtidigt är döden något att acceptera. Svavelstickan är släckt. Vad som händer sen, tvista de lärde om.

Ännu märkligare är det att se mitt namn under hennes minnesord. Ja, jag skrev dem, som en kärlekshandling, men det gör det inte lättare att förstå att hon är borta.

Några dagar senare får jag ännu ett dödsbud. Nu är det en nära person som närmade sig de hundra som somnar in. Det känns sorgligt, men naturligt på ett helt annat sätt. Det var som att tiden var mogen att släppa taget om livet.

Det var inte så länge sedan jag var på begravning. En äldre kvinna togs av cancern. Jag mötte henne och hennes smärta vid sjukhussängen och på något sätt kändes det som en lättnad att sjunga ”Härlig är jorden” vid avskedet.

Döden väcker många tankar och känslor hos mig. Den väcker minnen av de liv dessa personer har levt, mina möten med dem, deras respektive livsgärningar och det tomrum som infinner sig när de är borta. De bidrar samtidigt till att göra döden mer verklig.

Hur skulle det vara om vi blev mer vänner med döden, eller det faktum att våra kroppar kommer att ta slut?

Jag har gjort många dödsprocesser i mitt liv. Till exempel fått föreställa mig att jag har en timme kvar att leva och reflektera över vad jag gör då. Jag har skrivit minnesord över mig själv. Jag har föreställt mig min egen begravning. Jag har rituellt bett alla jag kommit på om förlåtelse och förlåtit dem jag behövt förlåta. Jag har rituellt blivit halshuggen och dödats på andra sätt. Jag har upplevt dödsögonblick i djupa meditationer.

Alla dessa dödsprocesser har gjort att jag är mindre rädd för att dö numera än för femton år sedan. I takt med att dödsrädslan minskar, känner jag mig mer levande, mer villig att verkligen leva livet andetag för andetag. Jag vill verkligen leva hela mitt liv.

Också det påminner mig andras död om. Hur mycket jag älskar livet. Hur mycket jag vill leva och leka livet. Vilken tacksamhet jag känner över att få vara i det, med allt det innebär av tankar, känslor, ord och handlingar.

Det går att sörja någon djupt och ändå omfamna livet. Jag tänker en tacksamhetens tanke till dem som just lämnat. Tacksam för att jag fick vara med dem en stund på livets väg och förundrad över livets gång och nyfiken på vart mina steg ska föra mig, ett andetag i taget.



Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Bonus:

Related

veckokrönika 955383993603370049

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Döden är det enda vi alla har gemensamt. Och strävan mot den (medvetet dubbeltydigt).
    Ibland är det extra svårt att förlora någon, jag inbillar mig att det mest beror på våra kopplingar och det outklarade mellan mig och den bortgångne. Jag har också vakat när båda mina föräldrar gick bort, en annan sorg då, men lika viktig.
    Min slutsats. Avskedet är otroligt viktigt, oavsett om det sker i livet eller efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns när min farmor dog, knall och fall och en del av mig var så ledsen - och lite arg - för att jag inte fick möjlighet att ta avsked och berätta hur mycket jag älskade henne. Men samtidigt fick hon den död hon önskade och hon visste att jag älskade henne. <3

      Radera
  2. Döden både skrämmer mig och känns helt naturlig men när någon ung dör då har jag svårt att förstå. Jag kan inte ofamna det och känna att personen fått ut mycket av sitt liv. Det är en skörhet vi lever med, den där döden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem döden tar känns ibland som ett mysterium, som i Thåströms sång. Och visst känns det extra starkt när ett barn eller en ung person dör... ett olevt liv liksom... Som förälder är tanken på att något av mina barn eller barnbarn skulle dö svår att tänka. Det är lättare att acceptera att jag en dag ska gå.

      Radera
  3. Döden ja.

    Jag undrar över om den var enklare att fördra, då den var en mer naturlig del av vårt liv? Då folk inte levde lika länge, då sjukdomar och barnsäng tog folk i yngre åldrar, men också då vi var närmre boskap och vilda djur som dödades för kött till husbruk?!

    Vi har liksom tappat bort den... och det tror jag är en förlust. Att bli människa innefattar ju också att dö. På så vi är det kanske enklare att omfamna livet?

    Och så undrar jag, är det döden folk räds (dvs att vara död) eller är det att dö, resan dit?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att människor sörjde sina döda ungefär lika starkt förr och samtidigt att döden var mer närvarande och mindre skrämmande. Men det är ju olika saker att sörja och att tex vara rädd för döden. För min del känns det som att jag på sätt och vis är räddare för den sorg och saknad andras död skulle kunna ge mig, än tanken på att dö själv. Och jag gissar att det är vanligt att vara rädd för själva dödsprocessen, tex en sjukdom som långsamt dödar, än själva det sista andetaget.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item