Veckokrönika: Hur många gånger ska jag be om ursäkt?

Hon står mitt emot mig, tittar mig i ögonen och säger:

I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.

Hon säger det om och om igen och efter en stund bryter jag samman.

Jag inser att jag brukar vara den som ber om ursäkt.

Jag befinner mig i en av mina kvinnocirklar. Stämningen är tillåtande. Jag känner mig totalt fri att vara jag. Det är ett rum av värme där var och en är precis där hon är i ögonblicket. Maskerna är bortslängda. Här samsas skratt och tårar och allt däremellan. Vi brukar flöda till musiken och när detta händer har jag precis fått en beröring där instruktionen: "Berör kvinnan framför dig som om hon är det allra värdefullaste."
Kanske är detta det som gör mig så öppen.

Till kvinnan som står mitt emot mig, med en hand på hennes hjärta har jag precis sagt: I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.
Jag ser tårar i hennes ögon. Jag känner äktheten i mina ord - även om det inte är just henne jag be om förlåtelse.
Ändå blir jag förvånad över vad som händer när vi byter roller. När hon upprepar de där orden om och om igen från mitt hjärta.
Jag håller ögonkontakten, mitt väsen tar emot hennes ord, och min kropp börjar skaka, tårarna bränner och börja falla. Det börjar kännas allt mer outhärdligt att ta emot orden. Det är som att det är helt obegripligt att någon vill be mig om förlåtelse. Det är som att det omvända känns ofattbart. Jag bryter sakta samman. Jag känner hennes hand mot mitt hjärta, jag känner min hand mot hennes hjärta, jag ser kärleken i hennes ögon och det blir allt svårare att ta emot orden. Kan jag verkligen förlåtas?

Vi släpper taget om varandra. Jag stor själv. Musiken spelar högt och jag är fri att göra vad jag vill - eller vad min kropp vill. Det kommer ett skrik ur min strupe, eller snarare det väller upp ett skrik från de innersta djupen. Det är ett urvrål som kommer ur mig. Ett urvrål som handlar om en längtan och ett urvrål som är transformerande.

Jag får starka bilder av hur jag, gång efter gång, oräkneliga gånger, bett om ursäkt, bett om förlåtelse genom mitt liv. Min kropp skakar av gråt. Jag upplever alla de gånger då jag bett om ursäkt – med eller utan ord – för att få vara med i gemenskapen. Jag upplever hur många gånger jag lagt mig ner, blottat strupen och sagt: Döda mig då, bara jag får vara med. Jag upplever hur många gånger jag svikit mig själv, genom att be andra om ursäkt. Jag upplever den ovärdighet som finns i detta beteende, min beredskap att huka, att vika undan, att inte stå upp för mig själv, att böja mig i konflikter, för att det är värre att se någon annan ledsen än att freda mig själv.

Det finns ett ursinne djupt där inne i mig. Jag känner hur kärlekskrigaren i mig uppgraderas inuti mig,  jag känner hur viktigt det är att stå kvar, att inte vika undan och istället tillåta mig känslan av att jag är värd respekt, att jag har rätt att ta emot någons förlåt eller ursäkt.

Kanske är det så att den ovärdighet som så länge (men inte längre) har haft herraväldet över mig har gjort att jag ibland inte hört en del av de ursäkter jag kanske har fått. Jag vet faktiskt inte.

Alldeles nyligen skrev jag ett brev till en vän jag älskar, men sällan har kontakt med. Hen tar ännu mer sällan initiativ till kontakt och ändå tar jag på mig hela skulden för att vi hörs så sällan. Jag bad hen om ursäkt för detta tre gånger på kanske tjugo textrader. Jag fick ett snabbt svar där hen bad mig sluta ta hela ansvaret för vår relation. Det gav mig en tankeställare och kanske var det just det brevet som lade grunden till kvällens eruption? Jag vet inte.

Jag inser hur många relationer jag tar ansvar för, hur ofta jag tar på mig skuld för bristande kontakt – trots att det i åratal varit jag som tagit ansvar för den kontakt som faktiskt blir. Så trött jag är på att ta på mig skuld för detta. Så trött jag är på att be om ursäkt och en sådan djup längtan det uppenbarligen finns i mig att möta någon som ber mig om ursäkt.

Jag är tacksam över detta och hoppas att kraften jag känner idag stannar kvar. Att jag slutar ta överansvar för andra. Att jag verkligen känner mitt värde. Att jag kan känna mig trygg i mig själv även när det blåser och jag inte får särskilt mycket support av omgivningen. 

Tack, tack, tack.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer