Veckokrönika: Varför hinner man med att fatta så många korkade beslut i livet? Handlar det om längtan efter att vara älskad?
https://lustochliv.blogspot.com/2016/09/veckokronika-varfor-hinner-man-med-att.html
Och jag undrar hur det kommer sig att jag fattat så många korkade beslut i livet?
Det gör ibland ont att möta mig själv, min egen svaghet, mina egna tillkortakommanden, mina egna ibland helt galna val.
Det är som att jag då får titta mig i spegeln och se en bild av någon jag varken känner eller vill känna. Det är som att stå framför en oretuscherad bild och se varenda skråma, varje ofullkomlighet.
Det är då jag behöver skaka på kroppen.
Det gör ibland ont att möta mig själv, min egen svaghet, mina egna tillkortakommanden, mina egna ibland helt galna val.
Det är som att jag då får titta mig i spegeln och se en bild av någon jag varken känner eller vill känna. Det är som att stå framför en oretuscherad bild och se varenda skråma, varje ofullkomlighet.
Det är då jag behöver skaka på kroppen.
Det är då jag behöver ta några djupa andetag.
Det är då jag behöver hämta hem mig.
Det är då jag behöver förstå att jag i varje nytt ögonblick har ett val att göra om och göra rätt – och att mina erfarenheter på livets väg fört mig precis hit.
Det är då jag behöver klappa om mig själv och säga: Jag gjorde så gott jag kunde, jag gjorde det jag klarade just då.
Jag har många gånger gjort djupa processer som handlar om att möta min barndom, möta mina demoner, möta skeletten och spöken från det förflutna. Jag har även gjort dödsprocesser, där jag bokstavligen släppt taget om allt och kunnat känna en enorm frihet att leva fullt ut i det här livet.
Ändå finns det gånger då erfarenheter ur livet knackar på dörren. Det är inte alltid jag vet vad som triggar igång det. Det kan vara något jag ser på stan, något jag hör, något som påminner om något, ett möte med någon som ger en slags bumerangeffekt till något jag tidigare varit med om, eller det kan vara något jag ser i något av de otaliga sociala medier jag frekventerar.
Ibland ber någon mig berätta episoder ur mitt liv och jag får en möjlighet att köra en snabbrepris av olika skeenden och när jag berättar se dem ur ett annat ljus, se dem med den erfarenhet jag har i dag. Ibland är det så tungt att ta till mig vad den yngre versionen av mig har gjort, för att få kärlek, för att få tillhöra en grupp, för att bli accepterad eller älskad av en man.
Framförallt kan jag se hur mycket jag har gjort för att slippa känna mig ensam. Jag har bokstavligen varit beredd att offra nästan allt för att känna att jag ingår i någon form av gemenskap och när jag tittar i backspegeln gör det ont i hela kroppen när minnena väller över mig.
Hur kunde jag göra det? Hur kunde jag acceptera detta? Hur kunde jag säga ja till detta? Varför var jag inte förmögen att säga nej till det som ibland faktiskt skadade mig?
Hur kunde jag vara så längtande efter gemenskap, sammanhang och att någon såg mig i ögonen och sa: Jag älskar dig, att jag kunde tillåta att resten av livet blev till ruiner och att jag trodde att någon annans godkännande av mig var min livlina. Så skruvat! I själva verket kanske det var så att det jag behövde var att se ruinerna och gå och se att livlinan i själva verket var en kätting som höll mig fastlåst. Hur kunde jag, i olika sekvenser i livet, vara så blind?
Det gör så ont att se de där. Att se min egen ofullkomlighet. Att se de offer jag gjorde. Att se vart lojaliteten förde mig. Att se att allt detta var mina val. Att jag inte kan lägga mina val i någon annans händer. Att jag inte har någon att skylla på.
Aj.
Det gör verkligen ont att se att jag, som i mitt professionella liv använda mantrat: Var snäll mot dig själv och tänk att du duger, var oförmögen att följa mitt eget mantra. Varför denna oförmåga att vara snäll mot mig själv? Varför denna bristande självkänsla? Hur kunde jag övertyga mig själv om att jag inte dög som jag var, utan att det var andras godkännande som avgjorde om jag var okej eller inte? Hur kunde jag vara så omedveten om detta inre spel så länge?
Samtidigt har jag nu möjligheten att se hela mig, att se mina skuggsidor, se mig själv och inte gå under av att inse hur många gånger jag hade haft möjlighet att välja en annan väg och inte tagit den. Hur envis jag har varit och hur ofta envisheten har riktats åt fel håll.
När jag skriver detta känns det i hela kroppen. Jag andas. Jag inser hur lätt det är att byta reflektionen mot att slå på mig själv för de val som redan är gjorda, för det som redan är passerat. Det är så lätt att förvandlas till någon som tar på sig tagelskjorta och är beredd att piska mig själv blodig.
Men jag går inte dit.
Jag ser en flicka, en tjej, en ung kvinna, en kvinna som sökt kärlek och gemenskap. Som varit så törstig och samtidigt så otrygg i sig själv att hon trodde att hon inte kunde finna värdet i sig själv.
– Du brukade älska för mycket, säger en person som följt mig genom livet. Du älskade så mycket att du tappade bort dig själv. Nu är du mer hemma. Nu är du mer stabil. Nu kan du göra dina egna val. Nu vet du att du både kan stå på egna ben och älska någon annan. Du vågar möta dig själv, även se de där groteska delarna som du helst vill fly ifrån.
Jag ser mig själv, genom livet. Jag vill omfamna mig. Jag vill i fortsättningen kunna fatta beslut och göra val som grundar sig i att jag verkligen älskar och omfamnar mig själv. Jag vill vare sig klamra mig fast vid någon annan eller vid snedvridna bilder av mig själv. Jag vill tillåta kärleken av att flöda, både i mig, från mig och till mig. Jag vet att det är möjligt och att se mig själv i ett klarare ljus är en del av svaret.
Nu ska jag gå fram till spegeln, titta på min spegelbild och säga: Jag älskar dig.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Jag har många gånger gjort djupa processer som handlar om att möta min barndom, möta mina demoner, möta skeletten och spöken från det förflutna. Jag har även gjort dödsprocesser, där jag bokstavligen släppt taget om allt och kunnat känna en enorm frihet att leva fullt ut i det här livet.
Ändå finns det gånger då erfarenheter ur livet knackar på dörren. Det är inte alltid jag vet vad som triggar igång det. Det kan vara något jag ser på stan, något jag hör, något som påminner om något, ett möte med någon som ger en slags bumerangeffekt till något jag tidigare varit med om, eller det kan vara något jag ser i något av de otaliga sociala medier jag frekventerar.
Ibland ber någon mig berätta episoder ur mitt liv och jag får en möjlighet att köra en snabbrepris av olika skeenden och när jag berättar se dem ur ett annat ljus, se dem med den erfarenhet jag har i dag. Ibland är det så tungt att ta till mig vad den yngre versionen av mig har gjort, för att få kärlek, för att få tillhöra en grupp, för att bli accepterad eller älskad av en man.
Framförallt kan jag se hur mycket jag har gjort för att slippa känna mig ensam. Jag har bokstavligen varit beredd att offra nästan allt för att känna att jag ingår i någon form av gemenskap och när jag tittar i backspegeln gör det ont i hela kroppen när minnena väller över mig.
Hur kunde jag göra det? Hur kunde jag acceptera detta? Hur kunde jag säga ja till detta? Varför var jag inte förmögen att säga nej till det som ibland faktiskt skadade mig?
Hur kunde jag vara så längtande efter gemenskap, sammanhang och att någon såg mig i ögonen och sa: Jag älskar dig, att jag kunde tillåta att resten av livet blev till ruiner och att jag trodde att någon annans godkännande av mig var min livlina. Så skruvat! I själva verket kanske det var så att det jag behövde var att se ruinerna och gå och se att livlinan i själva verket var en kätting som höll mig fastlåst. Hur kunde jag, i olika sekvenser i livet, vara så blind?
Det gör så ont att se de där. Att se min egen ofullkomlighet. Att se de offer jag gjorde. Att se vart lojaliteten förde mig. Att se att allt detta var mina val. Att jag inte kan lägga mina val i någon annans händer. Att jag inte har någon att skylla på.
Aj.
Det gör verkligen ont att se att jag, som i mitt professionella liv använda mantrat: Var snäll mot dig själv och tänk att du duger, var oförmögen att följa mitt eget mantra. Varför denna oförmåga att vara snäll mot mig själv? Varför denna bristande självkänsla? Hur kunde jag övertyga mig själv om att jag inte dög som jag var, utan att det var andras godkännande som avgjorde om jag var okej eller inte? Hur kunde jag vara så omedveten om detta inre spel så länge?
Samtidigt har jag nu möjligheten att se hela mig, att se mina skuggsidor, se mig själv och inte gå under av att inse hur många gånger jag hade haft möjlighet att välja en annan väg och inte tagit den. Hur envis jag har varit och hur ofta envisheten har riktats åt fel håll.
När jag skriver detta känns det i hela kroppen. Jag andas. Jag inser hur lätt det är att byta reflektionen mot att slå på mig själv för de val som redan är gjorda, för det som redan är passerat. Det är så lätt att förvandlas till någon som tar på sig tagelskjorta och är beredd att piska mig själv blodig.
Men jag går inte dit.
Jag ser en flicka, en tjej, en ung kvinna, en kvinna som sökt kärlek och gemenskap. Som varit så törstig och samtidigt så otrygg i sig själv att hon trodde att hon inte kunde finna värdet i sig själv.
– Du brukade älska för mycket, säger en person som följt mig genom livet. Du älskade så mycket att du tappade bort dig själv. Nu är du mer hemma. Nu är du mer stabil. Nu kan du göra dina egna val. Nu vet du att du både kan stå på egna ben och älska någon annan. Du vågar möta dig själv, även se de där groteska delarna som du helst vill fly ifrån.
Jag ser mig själv, genom livet. Jag vill omfamna mig. Jag vill i fortsättningen kunna fatta beslut och göra val som grundar sig i att jag verkligen älskar och omfamnar mig själv. Jag vill vare sig klamra mig fast vid någon annan eller vid snedvridna bilder av mig själv. Jag vill tillåta kärleken av att flöda, både i mig, från mig och till mig. Jag vet att det är möjligt och att se mig själv i ett klarare ljus är en del av svaret.
Nu ska jag gå fram till spegeln, titta på min spegelbild och säga: Jag älskar dig.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Vill du öka förmågan att älska dig själv? I webbkursen Ta makten ger jag dig möjlighet till många insikter, du får en rad verktyg och övningar som gör att du kan känna dig mer trygg i dig själv - och börja älska dig själv från djupet.
Vill du öka förmågan att älska dig själv? I webbkursen Ta makten ger jag dig möjlighet till många insikter, du får en rad verktyg och övningar som gör att du kan känna dig mer trygg i dig själv - och börja älska dig själv från djupet.
PS: Lyssna gärna på mitt sommarprogram från 2015, där jag berättar om konsekvenserna av en våldtäkt.
