charlottecronquist

Relationer: Har män och kvinnor olika skilsmässostrategier?




Hur ska män och kvinnor nå varandra när kärleksrelationen utsätts för påfrestningar?

Jag möter en värld där många kvinnor i åratal kämpar för att rädda världen och där somliga män efter år av tystnad kommer med Alexanderhugget och avslutar relationen.

Finns det månne bättre sätt, där båda parter känner sig sedda, hörda och älskade?


Hur ska vi skapa en situation där män och kvinnor som älskar varandra kan nå varandra, kan se varandras önskningar, där båda när en önskan att utvecklas tillsammans? 

Jag möter kvinnor som jobbar med sina nära relationer, som fixar och trixar, som försöker förstå, som utvecklas, som går i terapi, som vill få det att funka, som kompromissar, som växer, som undersöker, som söker lösningar, som ibland tappar bort sig själva en smula, som börjar fråga sig vad meningen är, som söker svaren hos sig själva, som rannsakar och som dessutom vill samtala med partnern om det som kan uppfattas problem.

Dessa kvinnor har kommit till en punkt i relationen där de känner att något måste ske, för att relationen ska överleva. De föreslår familjeterapi, parterapi, en tantrakurs, att göra saker tillsammans, ger beröring, lyssnar, kommer med förslag, försöker förstå, försöker uppmuntra partnern till att se att detta är något gemensamt.

Ibland finns det tider då dessa kvinnor känner sig ytterst ensamma, deras personliga utrymme krymper, de känner att de själva krymper, de känner sig missförstådda, för orden når inte riktigt fram till partnern.

Ibland blir de mer dramatiska, slår näven i bordet och kräver något slags förändring, ibland inkluderas hotet att gå i vreden. Andra börjar gråta, vill bli sedda och omhållna för att väcka partnern till att förstå att något behöver ske.

Då och då sker en tillfällig förändring. Paret gör fler saker tillsammans, ser varandra, visar uppskattning, har mer sex igen, men så är det som att det glider tillbaka i det gamla hjulspåret där hon känner sig osedd och tagen för given och där han känner sin frihet begränsad, känner att relationen begränsar, tycker att hon är för känslomässig eller ser problem som inte finns.

Då kan det hända att båda känslomässigt sitter i varsitt hörn och känner sig ensamma, ledsna och övergivna – även om de på ytan sitter bredvid varandra i soffan. Det är som att det är så svårt att nå fram med önskningar och behov och samtal om meningen med relationen. Hon tycker att hon återkommande har framfört sina önskemål – och att han riskerar relationen genom passivitet – och tänker ”jag försöker ännu en gång, det måste gå att rädda relationen, vi älskar ju varandra”.

Efter år av tystnad, eller snarare en känsla av att parterna inte når fram med sin kommunikation så kommer plötsligt… som en blixt från klar himmel hans statement:

– Jag vill separera nu, det här går inte. Jag har redan kollat på ett annat boende.

Och hon står där och undrar vad som egentligen hände. Trots att hon i många år upplevt att hon kämpat ensam för relationen, så blir det hon som blir lämnad och det känns psykologiskt svårt för henne. Det borde ju i rimlighetens namn vara hon som går, känner hon, ibland med en tagg av kränkthet just som Alexanderhugget kommer.

Jag möter också kvinnor som gjort på ungefär samma sätt och som en dag säger:

– Jag vill separera, det här går inte längre.

Och då händer det att han svarar:

– Men varför har du inte sagt något? Du borde ha kommit med en hint om detta?

Och hon himlar med ögonen eller tänker, men herregud jag har ju pratat om detta de senaste fem åren, men du sa nej till terapi, nej till gemensamma kvällar, nej till att tala om relationen, nej till att tala om sex, nej till större ansvar hemma (eller vad det nu kan vara).

De flesta jag talar om relationer med är kvinnor – även om det kommer allt fler män och par till mig. Det kan bero på att de är vana vid att tala om relationer, främst med andra kvinnor. Kvinnor tränas i relaterande från mycket tidig ålder och kanske är det fortfarande så att män ligger i lä, eftersom de inte har tränats på det på samma sätt.

Hur ska vi skapa en situation där män och kvinnor som älskar varandra kan nå varandra, kan se varandras önskningar, där båda när en önskan att utvecklas tillsammans?

Ett sätt kan vara att sträva efter en mer medveten relation, som jag skrivit om i en serie blogginlägg. Ett annat kan vara att tidigt i relationen, eller återkommande, tala om förväntningar och önskemål och svara på frågan:

Vad vill jag med den här relationen till dig – och då verkligen säga som det är?

En av förklaringarna till att mycket ändå undertrycks, att missförstånd uppstår, att konflikter får växa i tysthet, är en konflikträdsla som är vanlig i vår kultur. Det finns ingrodda mönster av att sopa konflikter under mattan, att le medan handen knyts i fickan, att tänka att det går över eller blir bättre och så går åren, frustrationen väcks och så är relationsspelet eller kanske separationsspelet igång, även om ingen av partnerna vill blir riktigt medveten om det, eftersom tanken att stå ensam ibland kan kännas värre än att leva i en relation som funkar dåligt eller uselt.

Jag minns när jag själv var i situationen att jag kände behovet av att verkligen tala om relationen och mina önskemål. Jag minns skiftet från att vara för rädd för att säga som det är, till att, vid någon punkt, känna: Detta måste jag säga, oavsett konsekvenserna. Blir det separation, så blir det. Även när jag sa det var det darrigt, för i mig har det känts som att det är ett stort misslyckande att vara den som lämnar en lång relation.

Jag har sådan stark medkänsla med alla som kämpar med sina kärleksrelationer, som vill få dem att funka, som vill känna att relationen bidrar till att de växer och inte till att de torkar ihop och skrumpnar. Jag har stark medkänsla med alla försök att få det att funka och med dem som en dag inser att det är bättre att stå ensam och hel, än att känna sig ensam i en tvåsamhet där en känner sig vingklippt.

Och jag önskar att män och kvinnor kan nå varandra, så att de båda kan se vad de önskar med relationen och att det inte blir ett spel där hon går framåt och önskar mer närhet, mer engagemang, medan han backar mot den ensamma friheten som kanske tycks tryggare än det som kan kännas som kvävande kärlek från kvinnan.

I de fall jag ser män som gjort det där Alexanderhugget, efter år då hon försökt lappa och laga relationen, ser jag att de ändå gör det nödvändiga. Kanske är det så att fler kvinnor skulle våga slå näven i bordet och säga: ”Nu räcker det!”

Självklart är världen inte så här könsstereotyp. Det finns par där det omvända gäller. Jag talar om de tendenser jag ser i mötet med andra människor.

Här är några reflektionsfrågor:
  • Hur vill du samtala om utmaningar i din relation?
  • Vad behöver du göra i det fall relationen tar slut?
  • Vem är du utan din partner?
Jag har gjort en webbkurs som heter Klara Skilsmässan och som handlar om hur du kan hantera en livskris. Läs mer om den här.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer


Related

kärlek 7760939568363889585

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item