Saker vi ångrar vid livets slut: "Jag jobbade för mycket"

Under flera år arbetade den australiensiska författaren Bronnie Ware med att vara med döende människor i deras hem.

Hon brukade fråga dem vad i livet de ångrat mest. Hon såg ett mönster, där några saker ständigt dök upp.

Överst på listan hos samtliga var att de inte vågade vara sig själva. Det skrev jag om häromdagen.

Nästa punkt var: ”Att jag jobbade för mycket”.

Fundera på det. Jobbar du så mycket att livet glider ifrån dig?

För en massa år sedan jobbade min pappa som taxichaufför. En dag skjutsade han en kvinna i farmorsåldern till en fin villa i en fin villaförort. Kvinnan skulle vara barnvakt och hon suckade:

– Det är så synd om min son och min sonhustru, de måste jobba så mycket att de sällan har tid för barnen. Jag får ofta ställa upp.

– Men varför behöver de så mycket pengar?

– Jo, de har ju  villan, sommarstället, båten och de två bilarna. Sånt kostar.

– Jag tycker inte alls synd om dem. Säg åt dem att sälja något och få mer tid för varandra och båten. 

Något i den stilen gick samtalet.

Och just detta har jag burit med mig sedan dess. Hur lätt det är att låta sig infogas av ”jag måste ha”, kring boende och olika statusprylar. Det är som jakten efter status (eller hur vi själva väljer att uttrycka det) gör att detta, att ha saker, blir viktigare än själva livet.

Jag menar, vad skulle grannarna säga om jag inte har en platt-teve?

När den australiensiska författaren pratade med döende så ångrade samtliga män att de hade jobbat för mycket. Det beror förmodligen på att de tillhörde en generation där det i huvudsak var mannens roll att stå för brödfödan. Numera tror jag att vi alla riskerar att jobba bort livet. Även jag.

Jag har sett exempel på män som får en andra kull barn. Jag har sett hur de då går ner i arbetstid, tar ut föräldraledigt och verkligen är med sina barn.

– Jag är så medveten om att barn inte går i repris, när mina äldre barn var små jobbade jag hela tiden, jag tror de uppfattar mig som en frånvarande pappa, kan de, lite skuldmedvetet sucka.

I dessa tider när vi överexploaterar jordens resurser, då den konsumtionsnivå vi håller oss på inte är hållbar, är det ännu märkligare att statusjakten fortsätter. Att vi låter oss förföras av konstruerade behov. Att vi bara känner att vi måste ha en sak till och en till och en till.

Jag är verkligen inget helgon. Jag sitter framför en två år gammal underbar dator och jag har senaste smarttelefonen bredvid mig. Men i övrigt är jag oerhört restriktiv när det gäller att köpa prylar. Jag tror inte att lyckan kommer utifrån. 

Jag jobbar mycket, jag bidrar till världen av det jag kan och det jag brinner för. Det ger inte så stor utdelning i plånboken. Men jag är i den lyckliga omständigheten att det jag sysslar med på arbetstid är en integrerad del av mitt liv. Det finns nästan inget jag gör på arbetstid som är tråkigt eller meningslöst. Jag har hittat en slags balans… och jag känner när det börjar bli för mycket. Då lämnar jag datorn och går ut och luktar på vårblommorna.

Så handen på hjärtat… jobbar du för mycket? Vilka val skulle du kunna göra som tjänar dig och din kropp och din längtan?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer