Veckokrönika: På väg till en korsväg i Grekland

När du läser detta sitter jag på planet till Aten.
Jag är på väg till ett möte som kan handla om min framtid och som samtidigt handlar om att möta det jag redan har lämnat.
Det är som att jag under en vecka kommer att stå i en vägkorsning.
Jag ska välja rätt väg ur den.

”Och så spelade de lyckliga i alla sina dagar”. 

Det finns tider i livet som känns mer än andra. För mig gäller det både kristiderna och förälskelsetiderna. I båda fallen är jag en bit utom mig. Det är lätt att tänka på förälskelsen som något som bara gick i rosa … och ja skrikande starkt rosa var den. Jag njöt av att vara där … och samtidigt var jag inte riktigt hemma. Det finns större eller mindre mått av galenskap i förälskelsen. Allt är möjligt. Kärleken är det viktiga. Förnuftet har tagit semester. Det är verkligen en skön känsla. Lite som att tillfälligt vara bipolär och vistas månader i taget i den maniska fasen.

På motsvarande sätt kan kristiderna också jämföras med depressiva perioder hos den bipolära. På samma sätt som det rosa suddade ut alla andra färger, tenderar det svarta att färga hela himlen i tid av kris.

Nu har det snart gått ett år sedan min inre röst började viska till mig: Du måste gå nu, annars dör något viktigt i dig. Till slut skrek den där rösten så högt att jag inte kunde ignorera den. Det fanns inget val längre.

Jag orkade inte längre spela med i pjäsen: ”Och så spelade de lyckliga i alla sina dagar”.

Nu talar jag bara för mig. Jag orkade alltså inte längre spela lycklig, trots att det med tiden var allt fler saker som skavde. Det som ofta sker i relationer. Jag var uttröttad. Utmattad. Och jag ville inte dö.

Just nu känner jag mig som en remonterande ros. Som att jag är på väg att få en ny blomning. För att en ros ska remontera krävs att den gamla blomman klipps av. Först en slags död och så småningom pånyttfödelse. Under den långa vintern och våren har den nya rosen väntat på värmen. Jag har befunnit mig i ett slags vaccuum, ett limbo, i en tillvaro av total ovisshet. Jag har låtit livet ske mig – samtidigt som jag noga lyssnat till mitt hjärtas röst.

En röst säger, envetet: Du ska utforska tempelkonstens möjligheter. Uttryckt lite mindre kryptiskt väljer jag denna höst att en gång i månaden på något sätt delta i ett evenemang som skapas av International School of Temple Arts (ISTA). Jag assisterar kurser, jag deltar i kurser, jag deltar i konferenser och just nu är jag på väg till Istas årliga ”Core Gathering” som i år sker just i Grekland. Människorna som söker sig till den organism som ISTA är känns som en familj som välkomnar mig och denna höst gör jag en djupdykning in i den familjen. Jag lär mig så mycket om mig själv, om människan, om sexualiteten, om mörkret, om ljuset, om andligheten, om shamanismen, om demoner, drakar, om ceremonier, om kroppen, lusten och sexualitetens möjlighet att ge läkning.

Så det enda jag vet att jag på det personliga planet lär känna denna familj allt mer just nu … och jag vet ännu inte vart detta för mig. Jag befinner mig i en pirrande ovisshet.

Samtidigt är det faktiskt en vägkorsning jag kommer till. För där på det mötet kommer jag att möta honom igen. För första gången på mycket längre. Vi har en del saker att avsluta. Jag behöver känna mig helt fri från honom, för att på längre sikt bygga en annan relation till honom, som har så lite koppling som möjligt till vår långa kärlekshistoria. En relation mellan två fria individer.

Det känns lite läskigt att för en stund stå i korsningen. För vem vet om det finns några minor där i korsningen? Eller om det väntar någon krypskytt? Eller kanske inget särskilt händer. Det kanske bara är en torr och dammig grusväg vi möts på?

Jag vet ingenting om framtiden. Jag vet inte hur mötesplatsen ser ut. Jag vet inte hur livet ser ut om en vecka. Men jag känner att den remonterande rosen står i knopp. Snart exploderar den i all sin prakt.