Sakta lägger båten ut från land. Sista kapitlet i en kärlekshistoria.

Det är så stilla. Vi ligger nära varandra i den trånga tonårssängen. Kropparna rör vid varandra, men ändå är det två syskon som ligger där.
Båten har redan glidit ut från land.
Det är som att stormen redan blåst över och att vrakspillrorna redan är bortplockade. Kvar på stranden står vi på viss distans. Två människor som förenas av kärlek, men som nu går vidare åt varsitt håll.

Sakta har våra båtar lagt ut, det är bara några trådar kvar i kabeln. Jag kan leva själv.

Jag åker ner till Skåne för att ta farväl av Alexander. Han åker till Grekland om några dagar. Jag behöver verkligen inte göra detta, men jag vill. Jag vill se honom i ögonen, spendera lite tid med honom, krama honom, slutföra en del pappersarbete och säga tack på mitt sätt.

Vi tar en stilla promenad och kan det vara för första gången som minnen inte bubblar upp? Jag väljer att gå där bredvid honom och känna den varma kvällssolen smeka min kropp. Förra gången vi träffades gick vi hand i hand, nu har de glidit ur varandra. Just nu har jag inget behov av att minnas, varken det vackra eller det fula. Det räcker alldeles fullständigt med att ta den här promenaden tillsammans.

Jag har använt några metaforer för att skildra vår skilsmässoprocess under detta halvår. Två av dem ska jag nämna nu.

En av dem är att Alexander och jag sitter i varsin båt, som långsamt glider ifrån varandra. Nu blir avståndet så extremt tydligt eftersom hans båt tuffar flera hundra mil bort. På något sätt är jag tacksam över detta, över att vi tar ännu större fysiskt avstånd ifrån varandra.

Den andra bilden är att det mellan oss gått en kabel som förenat våra hjärtan. Tänk dig en tjock svart kabel som innehåller många, många små ledningar. Den där dagen i november när vi beslutade att skilja oss gick det inte att bara koppla ur kabeln, då skulle jag dö. Så under detta halvår har jag – och jag gissar även Alexander – ägnat mig åt att klippa de små ledningarna inuti den stora kabeln. Det har gjort att bindningarna mellan oss långsamt blivit färre.

Samtidigt har vi varit i kontakt så gott som dagligen. Pratat om stort och smått. Delat en del vardagsbekymmer, vi har gnällt av oss, ibland har vi talat om äktenskapet, om skilsmässan, om livet och framtiden.

Men det är som att vi, lite i taget, har tagit tillbaka vår egen space, att åtminstone jag tydligare valt vad jag vill fortsätta dela med Alexander, för att känna att jag blir mer fri i förhållande till honom och för att samtidigt bidra till hans frigörelse. Jag har hittat andra att gråta hos, andra att skratta med och andra att famna.

Så vi tillbringar en sista dag tillsammans. Det är fint, det är stilla, han gör finkaffe åt mig som så många gånger förr. Han drar min väska. Vi far ut till vänner i Kågeröd och jag gör en intervju. Vi drar till Malmö. Jag bjuder honom på lunch.

Tiden vi ska skiljas närmar sig. Ögonen börjar bli våta. Vi ler mot varandra genom tårarna. När vi tar bilen mot stationen hyperventilerar jag en stund, medan tårarna strömmar. Vi smeker varandras händer. Vi går till stationen. Tar en kopp kaffe. Står tillsammans på perrongen. Vi håller varandra hårt, vi kramas, vi bugar oss i namaste, jag känner hans hjärtslag, jag känner hans omfamning, jag tillåter tårarna att strömma. Vi säger några vackra ord till varandra, vackra och sanna ord. Det är naket, det är avklätt och det är liksom vi.

Han står kvar tills tåget går. Jag vinkar till honom genom strömmen av tårar. En tid i mitt liv är passerad. Avskedets tid är förbi.

Alexander, jag bär dig i mitt hjärta. Rummet för dig finns kvar. Samtidigt öppnas mitt hjärta för nya människor att ta sig in. Någon sa till mig att det kommer att finnas plats för mycket kärlek och många rum där inne. Jag tror det är sant.

Jag sitter i kupén och låter tårarna klinga av.

Jag är beredd att göra en ny resa. Jag befinner mig redan i Frihetens land, fast det känns lite som att jag står på tröskeln. Nu ska jag fortsätta ta emot livet, tillåta kärleken att strömma in i mig, genom mig och ut genom mig till världen. 

Jag vaknar. I huvudet hör jag den gamla Wiehelåten ”Sakta lägger båten ut från land”. Texten är kanske inte helt klockren, men titeln är det. Sakta har våra båtar lagt ut, det är bara några trådar kvar i kabeln. Jag kan leva själv.

Nu vinkar jag till dig på håll, honey.

Lycka till i ditt liv.

Må det fyllas med kärlek.

PS: Alexander skriver om kärlek, apropå vår sista dag och prinsens bröllop.

Här kan du se tidigare inlägg om vår skilsmässoresa, du finner fler under rubriken kärlek.