charlottecronquist

Veckokrönika: Jag går runt i mitt Pompeji bland ruiner.



Klockan är fem på morgonen. 

Om fem timmar ska vi vara ute ur huset och skriva papper på banken. 
Om fem timmar ska vi lämna över det som var vårt till nästa ägare.
Om fem timmar har vi inga ägodelar som binder oss till varandra. 
Jag darrar till, det rister i mig. Jag smeker Alexanders kind och går ner i köket.
Jag ser mig runt om i huset. Jag gör ett snabbt överslag och inser att det inte är möjligt. Tidsplanen kommer inte att hålla.
Jag viskar till min duktiga flicka att det inte är tid att stå i skamvrån. 
Nu är det bara att hugga i. 
Och så bara känner jag att det inte går. Det går inte att skiljas här, utanför Triangeln i Malmö. Det är fel.

För mig är deadlines heliga. Jag kan räkna de tillfällen jag inte hållit deadline på handens ena fingrar och då är det något allvarligt som har kommit emellan.

Så det är pinsamt att vi inte kommer att vara klara i tid. Och samtidigt. Hur viktigt är några timmar hit eller dit ur ett lite större perspektiv? Det är bara att släppa tanken på skammen och så beta av det som behöver göras.

Nästan alla möbler i huset är borta. Det står flyttkartonger här och var. Stora dammtussar på golvet. Märken efter uppsatta saker på väggarna. Jag tar mig an köket och börjar tömma det sista. Det mesta som är kvar ska sparas. Det går ner i kassar och flyttkartonger. När en hylla tömts hugger det till i hjärtat.



Jag tar ett varv runt i huset. Inget av rummen är riktigt klart. Några garderober är helt utrymda. Jag väcker Alexander som bara sovit en dryg timme. Vi jobbar hårt båda två. Han tar de tyngre sakerna, jag tar på mig rollen att se till att det sista tas ut ur varje rum. Och jag bär tungt, på gränsen till vad jag klarar också.



Halvåtta har vi fyllt bilen och släpet med grejer som ska till återvinningsanläggningen. Alexander har berättat att han blivit lite av en kändis på Myrorna de senaste veckorna och vanetiggaren fick en rock av honom. Jag har slutat räkna hur många gånger vi besökt tippen. Nu är det 31 mars, det är snöblandat regn i luften, kroppen värker och vi fryser båda två. När vi kör kilometrarna mot tippen så kommer tårarna, då kommer panikkänslorna, jag bara gråter. Det är nästan lite farligt att titta på varandra, för då brister det ännu mer för båda. Det är som att tårarna får plats i stillheten. Men när vi sliter och släpar, då går det att hålla undan känslorna.


Vi blir inte klara i tid. Det blir ytterligare ett lass till tippen. Sedan ska Alexander packa de grejer han ändå sparat för att ta med till sitt tillfälliga boende i Helsingborg. Hårt och kallt snöblandat regn hela tiden. Det är som att till och med vädret vill att vi ska känna att detta gör ont, att det är kallt, att detta är slitsamt.

Snart är det ingenting kvar av vårt gemensamma hem, av vår gemensamma dröm. Allt det som varit är förvandlat till historia. Nu är vi två fria individer som ska hitta nya sätt att mötas på. 

Vid den andra tidsfristen är vi i princip klara. Jag har sett till att de största dammtussarna är borta. De nya ägarna ska helrenovera, så flyttstädningen har vi förhandlat bort.

Sista bilden av oss utanför Reginavägen.


Vi står utanför huset en sista gång. Vi håller om varandra.

Så sitter vi på banken. Signerar papper. Äter en bit vetekrans som mäklaren bjuder på. Vi bestämmer att ta en fika efteråt, för att kunna gå in på nätbanken och fixa det sista. Göra oss skuldfria tillsammans.

Efteråt ska vi åka åt varsitt håll. Jag är helt slut. Alexander också. Jag har sovit fyra timmar, han knappt 90 minuter, vi har släpat grejer i nästan tio timmar, vi har sett vårt bohag, det som inte getts bort eller sparats, försvinna ner i stora containrar, vi har sett oss bli allt mer frivola i slängandet… Asch… låt det gå… Asch… jag slänger det med.


Och så bara känner jag att det inte går. Det går inte att skiljas här, utanför Triangeln i Malmö. Det är fel.

Första morgonen i Alexanders nya viste.


Så jag sätter mig i bilen. Jag följer med till Helsingborg. Jag hjälper till att packa ur bilen. Jag ligger på hans säng. Den är smal. Han kommer och lägger sig bredvid mig. Klockan är knappt 21 och vi sover tillsammans. Nära, nära. Kropparna mot varandras.

Tolv timmar senare står vi på stationen i Helsingborg. Jag gråter så jag nästan inte kan stå på benen. Vi håller om varandra tills tåget ska gå. Jag sitter och tittar ut genom tågfönstret medan tårarna flödar. Jag struntar i vad andra kan tänkas tycka eller tro. Jag är med min sorg.

Det kommer ett meddelande från Alexander: 

”Det är fortfarande vi, men på ett annat sätt.”

Jag andas. 
Jag befinner mig i ett Pompeji bland ruiner och är faktiskt nyfiken på vad som ska växa upp ur askan. 
Ännu vet jag inte. 
Det är okej.

Du kan läsa mer om vår skilsmässoprocess här på bloggen och även på Alexanders blogg.
Här är hans inlägg från i dag... om pånyttfödelsen som skedde nu, i samband med födelsedagen.

Related

veckokrönika 7631936949951467988

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item