charlotterudenstam

Jag är en levare, som släpper taget... och låter livet ta plats. Just nu.






Nej, jag är inget offer.
Nej, jag är ingen överlevare.
Jag är en LEVARE.
Så oerhört skönt det känns. Jag är en levare!

För en rad år sedan gick jag Essence training på Osho Risk i Danmark. Det var en utbildning med syfte att vi deltagare skulle komma i kontakt med  essentiella kvaliteter - och hantera de krafter som motverkar att vi kommer i kontakt med vår inre kärna. (Till exempel den inre domaren, den inre kritikern, eller superegot.)
Jag minns att en av lärarna sa något i stil med: Vi som befinner oss i det här rummet gör det för att vi vill något mer än att överleva. Vi som är här inne vill leva!


Jag hörde det och jag började ta in det då. 
Jag tog in insikten om att jag vill mer än att överleva, att livet för mig är mer än så.
Livet handlar inte om att vandra i en grottekvarn eller en massa måsten.
Livet handlar om att leva det.
Livet handlar om att njuta och att ge av mina gåvor till världen.
Jag behöver leva livet och känna att jag har makten över det.
Jag behöver känna att det är jag som väljer, att livet liksom inte blir mig påtvingat.
Att det inte handlar om att kryssa mellan katastroferna.
Utan att livet har oändliga möjligheter.


För nästan exakt två år sedan kom ordet LEVARE till mig. Jag insåg att jag verkligen ville något mer än att överleva. 


Jag blev då medveten om att jag i steg gått från att ganska ofta känna mig som ett offer, "Varför drabbar detta mig"; via att bli en överlevare, "Jag överlever trots att detta drabbar mig"; till att bli en levare där kopplingen till offerrollen kan släppas.

Då funderade jag på vad som händer när jag kan släppa den känslomässiga kopplingen till mina trauman eller jobbiga minnen. Jag funderade på vilken frihet det skulle innebära att jag står fri i nuet.

Jag minns hur jag vid ett par tillfällen lyssnat till författaren  Caroline Myss. Hon beskriver hur människor väljer liv, där de är så fjättrade vid sitt förflutna, i sina minnen, i sin smärta, i tanken på hur jobbigt livet har varit, att det finns väldigt lite energi kvar för att leva här och nu.


För två år sedan skrev jag: "Jag börjar tro att en av de största sättet att uppleva healing på, är att verkligen kapa av bojorna till det förflutna och känna oss fria att använda all vår energi nu. Nu i varje ögonblick. Så lätt livet skulle bli när vi inte längre överlever, utan lever."

Det är verkligen intressant att läsa de raderna nu. Jag har nyligen satt intentionen att kapa bojorna, rent bokstavligt, till det förflutna. Jag har beslutat mig för att lämna den person jag älskat och levt med i mer än en femtedel av mitt liv. Vi har gemensamt bestämt att vi ska kapa en rad av de band som bundit oss samman - och som, förmodligen, också bundit en del del av vår energi.

Jag läser orden, skrivna av en Charlotte som äntligen kände sig som en levare, från en Charlotte som verkligen släppt mycket av det förflutnas bojor, från en Charlotte som började känna sig som en 100%-are, från en Charlotte som verkligen ville leva sitt liv.

Nu kan jag se något mer. Jag kan se vilka starka band jag skapade i den oerhört intensiva kärleksrelationen. Band som, sett lite i backspegeln, både gett oss möjlighet att expandera, men samtidigt har fungerat återhållande. 

Nu inser jag att också i den process som skilsmässan och separationen innebär, så är det för mig naturligt att också blicka bakåt, att utvärdera vår relation, att våga se klarare på den, att se var vi skapade band som gagnade mig, som gagnade honom och de som gagnade vår gemensamma relation. Jag kan också börja skönja lärdomarna jag kan dra av denna relation och det är intressant och bitvis smärtsamt. Jag har möjlighet att skärskåda mitt eget beteende, vår gemensamma ringdans och de val jag gjorde. 
Det intressanta är att detta sker samtidigt som banden kapas, samtidigt som energin som varit så stark mellan oss långsamt dras tillbaka, och som gör att vi, var och en, kan frigöra oss på ännu en nivå. Kanske är det så att denna skilsmässa för mig kommer att innebära att jag kan vibrera på en högre nivå, göra mer än tidigare, ge mer av mina gåvor till världen, för att jag släpper taget om det gamla?

Paradoxalt nog kan det mitt i processen då och då kännas som att jag är ett offer, eller som en överlevare. Att jag i känsloruset tappar bort levaren i mig. Alltså, jag är blind för att det är levaren i mig som tar de här stegen, trots att hon vet att det kan innebära tillfällig smärta att se med klarare blick. 

Mitt i allt detta har jag beslutat mig för att återvända till essensen, att lära mig mer om den, att ställa mig fler frågor om livet, att söka fler sanningar. Det är verkligen en spännande resa, detta med att vara en levare.

Och om morgondagen vet jag ... ingenting.





Related

livet 2280701342837858556

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item