Förmår du ta emot kärlek, pengar, gåvor?

Jag minns en person som jag älskade och som vägrade mig nöjet att ge hen något.

Hen var arbetslös och argumentet var: ”För att kunna ta emot, måste jag kunna ge något likvärdigt tillbaka.”

Med tungt hjärta löd jag och kände också en liten tagg, känslan av att hen, av stolthet, inte tillät mig givandets glädje.

Och jag funderar på hur ofta jag själv har svårt att ta emot?

När jag skrev 100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap fick jag en rad insikter. 
En av dem var att jag genom livet haft svårt att ta emot kärlek. 
Jag kan ha haft en bild av hur kärlek bör ges och när någon gav mig något annat så kunde jag liksom inte se att det var hens sätt att ge kärlek. 

”Javisst kan jag ta emot kärlek, men bara om den serveras på det sätt jag förstår eller kan ta emot.”

I backspegeln kan jag se många uttryck för kärlek genom mitt liv. 
Och jag har insett hur svårt jag haft att verkligen ta emot den. 
Jag tror att det, i mitt fall, handlade om bristans självkänsla och en förklädd känsla av värdelöshet.

( Detta såg jag naturligtvis inte då, tvärtom, då kunde jag till och med klaga på att jag inte fick kärlek från dem jag önskade…)

Att se den kärlekstörstande yngre upplagan av mig själv kan vara smärtsamt.
Att se min egen blindhet, min egen oförmåga och min förmåga att projicera ut min egen oförmåga på andra. 
Samtidigt sluter jag den yngre kvinnan i min famn. 
Jag gjorde så gott jag kunde.

Jag får allt lättare att ta emot och det blir också allt lättare att identifiera när någon ger mig något. Min automatreaktion är inte längre att döma andra för vad de försöker ge, utan att istället verkligen försöka se gåvan och ta emot den. Självklart händer det fortfarande att jag är hemmablind.

Jag tänker på hur viktigt mottagande kan vara. 
Att jag vågar ta emot det jag får. 
Att jag inte automatiskt känner det som att jag blir skuldsatt när jag tar emot något. Oavsett om det gäller kärlek, vänskap, pengar, varor eller tjänster.

Häromdagen lade jag märke till en misstänksamhet inom mig. 
Jag blev erbjuden en slags kärleksbevis från en person och en del i mig började känna obehag. 
De först omedvetna tankar var: 
”Vad vill hen ha i gengäld?” 
”Vad försöker hen få mig att köpa?” 
”Är jag en idiot som tror att hen bryr sig om mig.”

Det är verkligen intressant att följa den inre rösten som har så lätt att döma, 
som så lätt blir misstänksam och som inte vill tro att någon faktiskt vill ge mig något 
och att det inte (alltid) behöver handla om byteshandel.

Jag skäms lite över att upptäcka det här uttrycket för ovärdighet hos mig själv. Jag skäms över att jag fortfarande då och då har svårt att ta emot. Jag tror till och med att det ibland är så att jag vänder ryggen till i förhållande till någon som vill ge mig något, av rädsla att bli skuldsatt.

Paradoxen är att jag ger ut mycket. 
Väldigt mycket. 
Och att jag verkligen tycker om att göra det. 
Nu behöver jag träna på att ta emot, utan att skämmas över det.

För att återvända till personen i början, jag har nog, precis som hen, ofta varit rädd att känna det som att jag är skyldig någon något, så när jag kände mig ledsen över hens beteende, handlade det samtidigt om min egen oförmåga att ta emot.

Cirkeln är sluten… och nu tar jag flera kliv ur den.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 20.