#Mörkertalet är en viktig fråga

Vardagssexism.

”Jag minns hur jag gick hem i den mörka natten. Ensam. Jag hade inte en tanke på att polisanmäla min kille. Inte den minsta tanke.”

Det är ett citat ur min kommande bok 100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap. Den beskriver hur jag, 15 år gammal, nyss våldtagen går hem och skäms.

Jag är en del av #mörkertalet, även om det är väldigt länge sedan.

Kanske det till och med är den enskilda händelsen som gjorde att jag många år senare skrev boken ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.

Jag längtar efter en värld där vi alla är fria att vara oss själva. Där vi är fria att leva ut det vi vill och det inkluderar sexualiteten. Där vi får njuta av livet och där vi kan känna oss trygga att göra det. Där det är riskfritt att vara kåt, glad och tacksam.

Men så är det inte i dag.

Jag ser en värld som på en och samma gång är översexualiserad och sexfientlig och där kvinnor ofta blir förlorare – eftersom kvinnans sexualitet är den som är mest skambelagd. (Ibland undrar jag om det under allt detta finns en rädsla för vad sexuellt fria kvinnor skulle kunna göra, hur mycket vi skulle kunna blomstra, vilken plats vi skulle kunna ta i världen.)

Jag är så trött på att kvinnors sexualitet blir skam- och skuldbelagd.

Jag är så trött på attityder som gör det möjligt att utsätta kvinnor för sexuellt våld.

Jag är så trött på sexistiska skämt och attityder.

Jag är så trött på rädslan för kvinnans sexualitet.

Jag är så trött på att kvinnans kön förvandlas till en hederssak.

Jag är så trött på att andra anser sig ha rätt att styra över kvinnans sexualitet.

Och jag är så tacksam över att samtalsämnen som #mörkertalet kommer upp.

Attityder kring sexualiteten behöver förändras.

Sexualiteten är en viktig del av vår livskraft, en viktig del av livet. Jag behöver ha tillgång till min sexuella energi för att kunna förverkliga mina drömmar. Jag behöver känna att min sexualitet är okej, att min njutning är okej – utan att utsättas från dömanden från omvärlden.

En tredjedel av världens kvinnor kommer under sitt liv att bli utsatta våldtäkt eller andra våldshandlingar. Det handlar om en miljard människor på den här planeten.

Hur är det möjligt att vi tillåter att det fortsätter? Följ gärna Eve Enslers enträgna arbete för att bidra till att det minskar – genom att mötas på olika platser och dansa för kvinnans rätt att slippa bli utsatta för våld. (Jag var med och ordnade en dansmanifestation i Malmö förra året.)

Kränkningar sker både i det stora och i det lilla. Ibland systematiskt som krigshandlingar och ibland som ett nyp i rumpan på firmafesten – och så allt där emellan.

Men det är som att kvinnors liv och sexualitet inte har samma status som mäns. Att sexuella övergrepp ses som privata angelägenheter, istället för som stora samhälls- och attitydproblem.

Jag blir så glad när jag läser polisen Martin Marmgrens engagerade krönika i Aftonbladet i dag.

”Att vara ett offer för fysiska eller sexuella kränkningar är att vara utsatt. Det första och största ansvaret hos omgivningen är att våga se, höra, fråga, stötta och finnas till hands utan att döma.”

Och samtidigt är det så sjukt att det ska behövas, igen och igen och igen.

Frågan om #mörkertalet exploderade sedan Karin Kajjan Anderson skrev ett blogginlägg om råd till våldtagna kvinnor, efter det att en grupp män som begått en gruppvåldtäkt blev friade i rätten.

Martina Sundman startade hashtaggen #mörkertalet på twitter och responsen blev omedelbar och enorm – väldigt många hörde av sig och berättade om sin del av mörkertalet. Det gör ont i hjärtat att läsa berättelserna. Jag läser till exempel här hos @smulsex.

 Det är viktigt att vi lyfter fram detta och för mig är huvudskälet att skapa något annat, något nytt, där var och en känner sig trygg att leva sin sexualitet, sin livskraft.
Mörkertalet lyfts fram på fler håll. Till exempel i Norrköpings tidningar.