Argument för ett arbetsstipendium ur Författarfonden. Jag söker arbetsro.

I går skickade jag i väg en ansökan till Författarfonden.

Tänk om jag kunde få ett arbetsstipendium på två år, tänk om jag skulle få möjligheten att skriva i lugn och ro…  Så skönt det skulle vara.

Hittills har mina böcker alltid skrivits på utmätt tid.

Tänk att ha ett hav av tid och låta orden få simma i det.

Mitt allra första bokprojekt var betalt. Bra betalt faktiskt. Det var ett studiematerial som kom att heta Pensionär i EG. Den gången, för snart 25 år sedan, tyckte jag inte att det var särskilt bra betalt – men nu, med all den erfarenhet jag har både av att skriva böcker och vara redaktör för böcker, inser jag… att det var det bästa jag hittills fått betalt för att skriva bok.

För nästa bok, den som jag räknar som min debut, ”Börja tala” (1999), avsatte jag två månaders tid och skrev boken på den tiden. Den blev förvånande bra och har nu sålts i,  tror jag, mer än 8.000 ex. (Den är för övrigt ständigt aktuell och fortsätter att sälja).

Sedan dess har jag haft allt mindre och mindre möjlighet att lägga sammanhängande tid på mina bokprojekt. Det har tagit allt mer tid att få ihop till brödfödan, för att på det sättet skapa utrymme för skrivande. (1999 var en annan tid, ett annat liv, då det fanns en höginkomsttagare i familjen, det gick verkligen att vika två månader då.)

Nu skriver jag på stulna stunder. 
Jag skapar utrymme där orden kan få flöda fritt. 
Det är underbart att låta fingrarna bara glida över tangenterna och ganska överraskat titta på resultatet. 
Så det var detta jag ville säga?

Jag skrev 100% Charlotte på det sättet. I flöde. 
Jag bara skrev rätt ner, en massa kapitel och så skickade jag iväg materialet till två bokförlag. 
De gjorde kraftiga tummar ner. 
Just då blev jag ledsen. 
Jag ville pröva något nytt och möttes med: ”Det känns som en blogg.”

Nu efteråt inser jag att de hade rätt. 
Materialet var obearbetat. 
Det var en oslipad diamant. 
Jag satte mig ner och började arbeta om materialet.  

För ett och ett halvt år sedan gav jag ut e-boken ”100 procent Charlotte” och dessutom läste jag in en ljudbok.

Jag skickade iväg den till nästan 100 personer som jag trodde skulle kunna bidra till att sprida boken till andra. Men väldigt lite hände. Jag fick dock skriva en artikel i M-magasin och det var roligt. Boken finns och är ett avtryck av mig år 2012. En väldigt personlig bok. Kanske för personlig?

I våras tänkte jag att 100% Charlotte skulle bli en pappersbok. Jag läste igenom materialet igen och insåg att mycket hade hänt på ett år. Jag såg också att jag inte hade tagit mig tid till att riktigt väva samman mina tankar. För att verkligen kunna ta till sig den boken tror jag att det är bra att känna mig personligen, för det skulle göra det möjligt att läsa mellan raderna och tydligare se mitt budskap.

Jag blev lite nedslagen när jag såg det. Jag insåg att jag behövde fortsätta väva. Jag behövde förtydliga strukturen, jag behövde göra boken användbar – för 100% Charlotte handlar om att våga vara mig själv och är en inbjudan till läsaren att ta sitt inre ledarskap, följa den inre rösten, verkligen leva sitt liv från hjärtat.

Jag skrev nya ingresser till alla kapitel. 
Jag klippte ut dem. 
Jag började sortera dem. 
Jag försökte se en logik i kapitlen och hittade ett nytt sätt att berätta. 
Det skulle bli en bok bestående av två delar, en som visar läxor längs livets väg och en som visar konkret hur det går att ta ett inre ledarskap. Det skulle finnas korta, men djupa, reflektionsfrågor för läsaren.
Jag trodde att bara jag nu satte kapitlen i rätt ordning så skulle boken vara klar.

Jag jobbade med det på överblivna stunder i vintras. 
Jag såg för mig att boken skulle ges ut 8 mars. 
Ganska snabbt insåg jag att det inte räckte med att ändra strukturen. 
Jag måste skriva om också. 
Skriva om, skriva till, ta bort, redigera, förtydliga. 
Jag behövde jobba både med innehållet och språket.

Det kom över mig en viss trötthet. Jag lämnade projektet i flera månader.

I början av sommaren pockade det på igen. 
Jag fortsatte redigera materialet och en dag bara bestämde jag mig för att det var klart och skickade iväg det till min vän layoutaren.

Jag började läsa korrekturet i slutet av juli. Jag trodde att boken skulle vara klar till tryck i mitten av augusti. Men tiden försvann, jag behövde prioritera annat och för att inte gå totalt i väggen släppte jag korrekturet.

Nu sitter jag med det igen. 
Så mycket har hänt sedan jag skrev de senaste orden. 
När jag nu läser korrekturet igen, inser jag att arbetet inte är klart. 
Jag behöver ta det en gång till. 
Förfina. 
Förtydliga. 
Färdigställa. 

Jag behöver känna att 100% Charlotte 2.0 är något jag kan stå för nu. Jag kan inte satsa på att ge ut en bok som beskriver en verklighet jag var i för ett eller två år sedan. Den behöver både handla om nu … och om en resa som läsaren kan följa med i … så att den verkligen bidrar till det inre ledarskapet jag brinner för.

Så här glad var jag vid releasen av den första upplagan av 100% Charlotte.

Nu börjar jag bli nöjd. 
Jag börjar fundera på utgivningsdag och hur boken ska lanseras. Jag ska göra mer än att ha en fest i mitt vardagsrum. Jag vill omges av 100%-are. Riktigt hur det ska ske vet jag inte. För en gångs skull ska jag vila på hanen och låta det mogna.

Kanske tror jag även denna gång att boken är färdig, fast den behöver ett lager till. 
Jag vet inte. 
Jag längtar efter stora sjok av tid för att skriva. 
Antingen för att skriva klar denna bok, 
eller de som ligger och väntar i min inre kö.

Författarfonden, det skulle verkligen tjäna mig, och mina allt fler läsare, 
att ge mig ett arbetsstipendium <3

Jag skulle också vilja tacka Bob Hansson. Jag var med på hans skrivarworkshop på sexsibilityfestivalen i somras och vi kom att tala om att skriva i flöde ... och vad som kommer sedan. Tack för det Bob. Nya tankar. Ny inspiration. Precis vad jag behöver.