charlottecronquist

Alexander, nu är det bara 53 år tills du ska bestämma dig.

Det är morgon, han ligger kvar i sängen.  Jag tittar på honom.  Tittar på det vitnande håret, tittar på de slutna ögonen, tittar p...



Det är morgon, han ligger kvar i sängen. 
Jag tittar på honom. 
Tittar på det vitnande håret, tittar på de slutna ögonen, tittar på kroppen som vilar mot det röda lakanet.
Då och då hörs ett sömnljud från honom. 
Då och då är det helt tyst. 
Jag kommer att tänka på när barnen var små, när jag oroligt lyssnade efter deras sovljud.
Han sover vidare. 
Stilla innan dagen börjar på allvar.

Jag vet att snart, snart kommer hans serie av väckningssignaler att starta. 
Då sitter jag förmodligen i mitt gröna rum intill och mediterar och väljer om jag ska låta mig störas av att han inte stänger av de olika ljuden från den smarta mobilen eller inte.

Han har svårt att somna och svårt att vakna. 
Natten är hans tid och på morgonen tar det ett bra tag innan irritationen över att behöva gå upp lägger sig. 
Kanske är det bara nikotinabstinensen som talar i hans nyvakna kropp, jag vet inte. 
Men leendet brukar komma någon gång efter första ciggen eller andra snusen.

Jag rör lite vid hans breda rygg. 
Jag smeker den lite och han grymtar till, men vaknar inte. 
Och jag tänker att just i dag kanske jag ska överraska honom med kaffe på sängen.

Lite tveksam är jag, för jag vet inte om det kommer att uppfattas som att jag lockar honom att vakna för tidigt, eller om han bara kommer att vara tacksam över att jag, för en gång av få, tar över en av hans sysslor. 
Det är han som lagar förmiddagskaffe på vårt gemensamma kontor, som ligger vägg i vägg med det bourgogneröda sovrummet.

När jag betraktar honom, 
känner doften av hans kropp, 
känner sommarvärmen som inte riktigt lämnar honom ens på natten, 
så förflyttas jag tio år tillbaka i tiden.




För just i dag för tio år sedan bodde vi i ett litet hyrt gult sommarhus i närheten av Mellbystrand. Där skulle vi senare denna dag, klockan två närmare bestämt, överraska några vi kände väldigt väl, nämligen våra barn. Vi skulle åka i väg till en liten sjö i närheten och låta oss vigas av kommunalrådet i Laholm, vid sidan av en liten ruin och med sjön fylld av näckrosor.
Jag stod vid spegeln och målade läpparna röda och sedan satt vi mitt på blanka förmiddagen och drack champagne på baksidan av hyrhuset och ändå anade barnen inte vad som var i görningen. Natten innan hade vi provat våra ringar igen, låtit dem sitta kvar en liten stund, längtande efter att få ha dem på på riktigt, längtande efter att få manifestera vår kärlek för världen.




Då levde vi båda på det rosa molnet. 
Vi hade bara ögon för varandra. 
Det hisnade bara jag mötte hans blick. 
Vi tog tillvara varje tillfälle att älska, varje tillfälle att hålla om varandra, varje tillfälle att kyssas, varje tillfälle att känna champagnebubblet i kroppen. 
Vi tillät passionen att ta plats och vi valde att manifestera vår kärlek i det kärleksruset.

Tio år senare är det mycket vardag i vår relation. 
Jag tänker att jag ändå vill göra en liten gest, 
för att visa min man sedan tio år, att det finns omtanke där. 
Att allt inte handlar om jobb och praktiska lösningar. 
Att det finns något mer, även om jag i dag befinner mig långt från det rosa molnet.

När jag tittar på honom sovandes där, när jag känner doften av hans kropp, fylls jag av ömhet, fylls jag av en kärlek, en stillare kärlek än då när den överröstade allt. 
Rörelsen är stilla, men stadig och det finns en obändig kraft över den.

När vi träffades sa han att han skulle bestämma sig på allvar om det verkligen var mig han ville leva med om 63 år. 
Nu har han 53 år på sig att bestämma sig.

Så jag går ner till köket och mal bönorna, för att underlätta ett positivt besked.

Tack för de tio första åren som fru Rudenstam, Alexander. 
Jag älskar dig. 
Envist och kraftfullt. 
Och jag gör det på mitt kompromisslösa sätt. 
Den du möter är mig. 
Varken mer eller mindre.
Ser fram emot dagen, som jag ska fånga och leva med dig.

Related

ömhet 3224171089786619491

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Grattis! Det är fantatiskt att dela sitt liv med en annan människa. Gräl, samförstånd och kärlek!

    SvaraRadera
  2. Charlotte Rudenstam9 juli 2013 kl. 09:28

    Javisst är det och allt hör till <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item