Love story #1

9 juli 2003.

Passion is the element in which we live; without it, we hardly vegetate. 
Lord Byron

För snart tio år sedan mötte jag Alexander. Detta är min berättelse om en Love story som fortfarande pågår.
Nu möter du oss år 1.


Det är långfredag och jag har lååångtråkigt. Jag går ut på webbplatsen Vildawebben. Jag minns att någon gjort ett horoskop till mig och att det mitt bland alla orden stod att jag skulle passa bra tillsammans med en vädur.

"Ditt horoskop visar att du kan passa bra ihop med en partner i vädurens tecken, gärna född från och med mitten till slutet av tecknet. Men naturligtvis beror det även på den personens individuella horoskop hur bra ni passar ihop. Väduren är generellt frihetsälskaren och äventyraren med det oskyldiga och oskuldsfulla hjärtat, egenskaper som kan passa din personlighet bra."

Den kommande helgen ska jag till Stockholm och leda en kurs i retorik. Så jag väljer att söka på: Man, Stockholm, 36-45 år, vädur, online just nu.

Tre nicknamn kommer fram. Jag läser igenom alla tre profiler. Jag skickar ett mejl till en av dem. Säger att jag gillar hans profil och säger att han ju kan kolla in min också.

Efter ett tag svarar han. Vi säger verkligen inget särskilt. Men i tredje mejlet friar han. Jag säger ja, med reservationen att vi borde träffas först.

Jag har fått en ansiktsbild, ett telefonnummer och ett förnamn: Alexander. Jag har inte googlat numret. Jag tillåter mig att just ingenting veta. 
Till min mamma säger jag att jag ska träffa någon och ta en öl. 
”Han får en kvart”, säger jag. Jag vet ju att jag inte är på jakt, är bara nyfiken på den här personen och tycker det verkar kul att träffas. 

På flygbussen ringer jag. 
Jag har hans röst för första gången. Den är mjuk, melodisk, inte vad jag hade väntat mig. Och jag tycker genast om den.  Vi bestämmer att vi ska träffas på Tegelvalvet vid Sankt Eriksplan en timme senare.

Jag sitter inne på restaurangen. Han är lite sen. Genom fönsterrutan ser jag honom. Mitt hjärta slår dubbelslag. Jag undrar vad som pågår inom mig. Dubbelslag?

Vi sitter och pratar i flera timmar. Samtalet glider hur lätt som helst. Vi har hur mycket som helst gemensamt. Mitt hjärta har öppnat sig för honom. Det känns som att jag har funnit en själsfrände.

Det tickar mot stängningsdags. Jag ska upp tidigt på morgonen för att leda kurs. Alexander säger: Charlotte, nu har vi tre val: Antingen går vi hem till dig, eller så går vi till en annan krog eller så åker vi hem till mig i Hagsätra.

Jag väljer det första alternativet. Jag lägger märke till att alternativet: Nu skiljs vi åt, inte är med, men jag kommenterar det inte.

Så vi dricker ramlösa på Atlasgatan. Vi möts. Jag har hittat hem.

Jag jobbar hela helgen och på söndagskvällen åker jag till Hagsätra. Redan på lördagskvällen ställde jag in ett möte jag skulle ha haft på måndag morgon. Om jag kan vill jag förlänga tiden med honom.

Vi befinner oss i ett nu med ett stort pulserande hjärta. Vi pratar. Vi rör vid varandra. Vi är i varandra. Vi är kärlek. Vi är glöd. Vi är passion.

Det är helt nytt för mig. 
Det är stort. 
Och jag vill ha mer. 
Jag vill aldrig gå ur den där lägenheten. 
Jag vill inte åka till Malmö och inte veta när jag kan få träffa honom igen. 
När har jag ett ärende upp nästa gång? Om en månad? Det känns helt orimligt.

Första dagen hemma kan jag inte blunda utan att se Alexander framför mig. 
Alla mina sinnesförnimmelser är som förstärkta. 
Så fort jag blundar ser jag honom, hör hans röst, känner hans hud, känner hans doft och smaken av honom. 
Jag är helt uppfylld. 
Jag tappar greppet om nuet så fort jag blundar... är rädd för att cykla omkull. 

Det är en wow-känsla som är närmast obeskrivlig.
Jag är passionerad förälskad.

Tre dagar senare är jag tillbaka i Stockholm igen. 
Samtalet och mötet fortsätter. 
Jag bor i Malmö och är varannanveckas mamma.
Han bor i Hagsätra, går en KY-utbildning och är varannanhelgspappa.
Vi talar med varandra mer eller mindre oavbrutet. I telefon, via msn och dessutom långa långa mejl.
Vi skaffar telefonabbonemang som innebär att vi kan tala med varandra utan att det kostar något. 
Jag kommer närmare Alexander på några månader, än jag upplever att jag kommit någon annan människa. Vi delar våra drömmar, våra hemligheter, våra sårbarheter, våra skam, vår kärlek, vår syn på världen.
I hänryckningens tid, vid pingst friar jag.
den 9 juli 2003 vigs vi. Då har vi älskat varandra i drygt 100 dagar.
Omgivningen tycker en massa om vårt äktenskap. Olyckskorpar kraxar. Vi tittar förälskat på varandra. Vi vill manifestera vår kärlek för världen.

Året är 2003.
Det ska dröja tills i mars 2004 innan Alexander kan flytta till Skåne. Tills vi kan leva ett vardagsliv tillsammans.
Fram till dess tillbringar jag större delen av mina barnfria veckor hos Alexander. Vår kärlek blir världens centrum. Och det är helt underbart.


Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 21.