Mitt inre barn är ljuset.

Jag vänder mig inåt mot mig själv.
Jag ser en liten flicka med knubbiga händer.
Hon säger lugnt, bestämt och utan att döma: Du behöver lyssna på mig, du behöver se mig.
Och det står ett ljus runt henne och efter ett tag inser jag att hon ÄR ljuset.


Jag minns när jag läste Paolo Coelhos bok “Alkemisten”. Jag hade nog en lite dryg attityd till den. Min känsla var: “Så många ord för att säga att skatten finns hemma, inne i dig.”.
Jag tyckte att det var en bok för människor som är i början av sin inre resa, som ger sig ut i öknen och letar efter skatten, och som behövde öka sitt medvetande om att resan egentligen bara handlade om att hitta hem. Och jag tyckte att jag själv redan var hemma.
Alltså i mötet med Alkemisten dök en blandning av min ilskna inre tonåring och mitt vuxna jag upp.
Den otåliga arga tonåringen som har lust att skrika: Men, fatta då!
Och den vuxna, lite lugnare som säger: Så bra med en bok som beskriver resan på ett så fint sätt, så bra med en bok som många läser, så bra med en bok som kan bidra till ökad medvetenhet.
Jag inser att min ilska ofta bottnar i tonåringen i mig. Hon känner sig missförstådd och frustrerad och hon är arg på hela världen. Mest av allt är hon arg på känslan av att ingen ser henne. Det är en tonåring som helst av allt skulle vilja säga: Se mig, älska mig. Jag är också liten och ledsen ibland. Och det är en tonåring som inte vågar, som valt överlevnadsstrategin att hålla avstånd till människor och sin egen sårbarhet med ilska.
Men så finns den där mindre tjejen där.
Jag ser hennes knubbiga händer.
I henne finns ingen ilska. I henne finns inget hävdelsebehov. Hon kan säga: Se mig, älska mig, utan att det handlar om att ställa krav. Hon är grundad i sig själv. Hon ber inte omvärlden om kärlek - som tonåringen gör på sitt kantiga sätt. Det hon ber om är att JAG, vuxna Charlotte, ska se och älska henne.
Vilken skillnad det gör.
Alltså att inse att jag har den möjligheten själv. Att jag inte behöver skrika ut till världen att andra borde se mig och älska mig. Att det räcker med att jag vänder mig inåt mot min kloka tvååring, Världens ljus, och visa att jag ser och älskar henne.
Hon har inte gjort så himla mycket väsen av sig. Hon har väntat in mig. Hon har haft tålamod med mig. Hon har nog ibland plågats av att se mig be om kärleken utanför mig. För hon vet att det kan göra ont att låta andra bestämma om jag är okej. Att utsätta sig för domare. Att låta bli att älska mig själv. Allt i mig. Att låta bli att se den där kloka ungen där inne.
Jovisst har jag sett henne. Men tonåringen har kommit emellan. Tonåringen har krävt så mycket uppmärksamhet och har velat slåss så mycket med världen att tvååringen fått vänta på sin tur.
Men den senaste tiden har hon velat kalla på min uppmärksamhet, på sitt subtila sätt.
Så nu vet jag att när jag möter något i världen ska jag vänta med att svara. Jag ska vända mig inåt, mot henne och lyssna på hennes var. Jag ska se henne och älska henne och lita på hennes svar. För hon är ljuset. Tack tvååring för kontakten. Jag ser dig. Jag älskar dig.

Tack Marie Ek Lipanovska för coachningen.
Jag tror att detta är ett av mina viktigaste inlägg hittills. 

Mitt löfte till mitt inre lilla barn:
Jag ser dig. 
Jag älskar dig. 
Jag lyssnar på din röst. 
Jag ska ge dig av min tid.
Du kan lita på mig.