charlottecronquist

Adventsboken 28: Andlighet och ansvar

Vägen till Ja, del 28 The high destiny of the individual is to serve rather than to rule. Albert Einstein Nothing liberates o...

Vägen till Ja, del 28

The high destiny of the individual is to serve rather than to rule.
Albert Einstein


Nothing liberates our greatness like the desire to help, the desire to serve.


Ändå sedan jag var liten flicka har jag känt att jag är här för att fullgöra en uppgift. Och tanken på uppgiften har skrämt mig, som jag berättade om i ett tidigare avsnitt (om Göran Grip). Ibland har jag tänkt att det helt enkelt handlar om att vara mig själv och bidra med min livskraft.
Jag har varit medveten om världen sedan jag var liten flicka. 1968, då jag var åtta år grät jag när Robert Kennedy och Martin Luther King mördades. Jag trodde att de skulle kunna bidra till att göra världen lite bättre. Och jag hade ett starkt engagemang för minoriteter och ursprungsfolk. Jag hatade orättvisor och ville vara med och ställa saker till rätta. Så jag förmanade mina fröknar att vara rättvisa mot de svaga i klassen. Jag skrev brev (som aldrig sändes) till president Nixon för att han började bomba Kambodja.
Jag var en liten världsförbättrare.

Och när min son föddes fick han tygblöjor och ekologisk hemmalagad mat (vilket inte var helt lätt 1985) och jag sydde hans kläder och handlade på second hand. Jag började köpa toapapper som inte var klorblekt när möjligheten gavs och jag började sortera sopor tidigt. Jag kände stolthet över att ha föräldrar med ett uttalat miljöengagemang.

En del av det här låg i träda under en rad år. Det var som om det vanliga livet tog överhanden. Det var som att det var för jobbigt att ta in all miljöförstöring mänskligheten ägnar sig åt. Jag minns våren 1988 när min äldsta dotter var bebi, hur starka färger våren hade, hur snabbt den kom och jag tänkte: ”Detta är kanske den sista våren, sedan har vi förstört allt”. Sälar som dog, koraller som dog, klimatförändringar - allt det fanns redan då.
Men jag tryckte undan det. Kanske för att orka med mitt eget liv? Jag vet inte riktigt.
De senaste åren har det kommit tillbaka med stark kraft. Jag inser att allt hör ihop. Att jag är en del av helheten. Att mänskligheten och jordklotet är som en gemensam organism, ungefär som alla celler i människokroppen. Vi måste samarbeta - inte kriga mot varandra, inte vandalisera, inte hugga ner regnskogar, inte använda så mycket fossilt bränsle.

Och nu har detta ytterligare en dimension. Jag känner att vi alla har ett ansvar för Moder Jord och mänsklighetens fortlevnad och att vi behöver göra någonting nu. Detta arbete kan inte använda.

I min värld behöver det här arbetet ske på olika plan. Jag som människa behöver bli mer medveten, om mig själv, om livets andliga dimensioner, om hur allt hör ihop, om det mystiska i tillvaron, om att det finns dimensioner som vi som människor inte kan greppa. 
Så jag behöver både bygga mitt eget inre rum och ta ansvar i den stora världen.

Det är höst 2010 och budskapen bara strömmar emot mig. Jag mediterar dagligen sedan mer än ett år, jag tar hand om min kropp, jag går i meditationsgrupper, jag öppnar för det feminina i mig och jag känner att jag behöver göra något mer, men riktigt vad vet jag inte.
Jag går på en föreläsning med Caroline Myss, som talar om att vi är här just nu av ett skäl, för att vi är starka och för att vi har möjlighet att bidra till att mänskligheten består, så lyssnar jag på Little Grandmother som säger : ”We are gods and goddesses, we are the strongest among strong” och jag lyssnar till Eckhart Tolle, inför en jättepublik i Köpenhamn, som säger att vi lever i en tid av transformation, då allt fler människor blir närvarande och att det är oerhört viktigt.
– Det enda som kan rädda världen är det nya medvetandet, alltså att vi släpper egot och tankekonstruktionerna. Det vi ser runt oss är gamla strukturer som faller samman (från det fallna Sovjetunionen till finanskrisen i USA.) Många saker kommer att falla samman, säger Tolle. Men det är saker som behöver hända och sammanbrotten kan göra att människan snabbare blir medveten.
Han säger att det givetvis är smärtsamt att till exempel bli av med jobbet eller huset, men att ett annat sätt att se det är att en del av identiteten försvinner med det.
– Människor som har förlorat allt är ofta fridfulla. För då blir det inre, spacen, den inre rymden, närvarande. Det är nåd (grace) som står bakom många hemskheter som händer.
– Livet ger dig vad du behöver och om du blir mer medveten, om du förändrar ditt medvetande, så kanske inga katastrofer behöver hända dig. Då har du gjort skiftet inom dig, alldeles själv.
Så tittar Tolle på oss och säger:
– Du är livet.

Och jag känner att jag är på rätt väg. Vi som är här har verkligen en uppgift. Vi är starka och vi kan göra det. Vi kan bidra till att mänskligheten överlever. Trots att oddsen ser rätt dåliga ut.
Men då måste vi börja se verkligheten och agera. 
Och jag agerar, både på ett yttre och ett inre plan.
Det känns bra. Och samtidigt läskigt. Och oöverskådligt.
Jag får nog ta och meditera lite över det: Vilket är mitt personliga ansvar och hur hänger det samman med andra?

Bonus i morgon: 100% Charlotte

Related

vägen till ja 4014425960815271375

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item