charlottecronquist

Känslan av att sättas i skamvrån.

Jag hör en röst i telefonen som säger arga ord till mig.  Jag känner hur jag krymper och kommer tillbaka till barndomen.  De är som att ...

Jag hör en röst i telefonen som säger arga ord till mig. 
Jag känner hur jag krymper och kommer tillbaka till barndomen. 
De är som att de där arga orden gör att jag väljer att sätta mig i skamvrån. 
Intressant. 


En av de jobbigaste känslorna jag vet är när jag gör något för att vara sjyst, när jag gör något av kärlek, medkänsla eller omtanke och så uppfattar någon annan det precis tvärtom. Som att jag har varit hänsynslös på något sätt. Två bilder av verkligheten som krockar. 


Min automatiska reaktion är att vända mig inåt och skämmas. 
Att börja fundera på vad jag gjorde för fel. 
Jag väljer dessutom att ta på mig skulden för det inträffade. 


Några upprörda ord räcker alltså för att jag ska krypa ner och in i skamvrån. 


Jag kommer att tänka på en episod från min barndom. Det var en gång när jag verkligen ville visa min mamma hur duktig jag var och hur det slutade med att jag ville sjunka genom jorden, försvinna, ja rent av dö. 


Jag var åtta år och vi var för första gången på besök hos några nya vänner
 till mina föräldrar som var tandläkare. Vi hade nyligen varit på det 
stora Domusvaruhuset i Karlstad, suttit på restaurangen 
och fått wienerschnitzel (en riktig fest i sig). 


När jag behövde gå på toa sa mamma: 
När man går på toa någon annanstans än hemma 
ska man lägga papper på sitsen för att det kan finnas bakterier. 


Så när vi är där hos tandläkaren vill jag visa mamma 
hur duktig jag är och jag frågar henne: Mamma, ska jag lägga papper här också? 


Redan när jag sa de där orden insåg jag att jag gjorde fel, 
för jag såg ett roat uttryck i mammas ögon. 
Och jag skyndade mig att säga att hon inte fick berätta 
om min fråga för de andra vuxna. 
Jag hade ju förstått att frågan var… pinsam. 
Mamma lovade. 


Jag sitter där inne på toaletten och hör en massa gapskratt. 
Och jag vet att det är mamma som har brutit sitt löfte. 
Jag känner mig förrådd. 


Säkert tyckte mamma att jag varit ”gullig” och hon ville berätta den ”gulliga” historien för de andra vuxna och säkert tyckte de andra också att det var ”gulligt” och skrattade av det skälet. 


Men för mig som åttaåring kändes det som att dö. 
Jag skämdes något så fruktansvärt. 
Jag var världens mest pinsamma person. 


Jag drog ut på toalettbesöket så länge jag kunde. 
Jag ville inte komma in till de vuxna och se skratten i deras ansikten. 


Detta, att antingen blir utskrattad, förlöjligad, utskälld eller ifrågasatt, när jag har ett gott uppsåt är uppenbarligen fortfarande jobbigt. 


Jag la in ett citat på min Facebooksida i går. 


Det stod ”Never sacrifice who you are just because someone has a problem with it”. Och jag kommenterade själv det med orden: ”Och ibland är det lättare sagt än gjort, i alla fall för mig.” 


Det är så att jag börjar fundera på om jag är synsk. 


För det var precis vad som hände mig några timmar senare. 
Jag var mig själv, fick mentalt smisk för det och kände mig genast beredd att gå till stupstocken. 


Det var som att orden gjorde mig värdelös, som att jag valde att bli värdelös för att någon jag tycker om tyckte att jag hade gjort en felaktig handling. 


Wow, så löst min självkänsla verkar sitta. 


Jag visste inte att det är så lätt för mig att offra mig själv, att jag fortfarande är så känslig för kritik i vissa lägen. 
Det är som att jag ska lära mig den här läxan nu. Eller?


 För jag satt och talade på det här temat under en underbar lunch jag hade i går. 


Jag använde Little Grandmothers ord ”What other people thinks about you is none of your business” och don Miguel Ruiz ord ”Ta inget personligt.” 


 Och nu blev jag alltså brutalt upplyst om att där är jag verkligen inte än. Jag väljer att känna mig sårad, att skämmas och få skuldkänslor när någon annan – som är viktig för mig – kritiserar mitt handlande. 


Och jag hoppas att jag är på väg att lära mig läxan. Att lära mig att jag är okej, även om andra kan bli arga på mig. 


Att jag inte ska försöka bli eller spela någon annan bara för att någon har synpunkter på mig. 


Jag sov skitdåligt i natt. Vaknade, vaknade, vaknade. Hörde samtalet igen och igen och igen. Och var en liten, liten skit i min skamvrå. 


Och samtidigt: Jag vet att jag inte är ansvarig för någon annans känslor. De väljer var och en. 


 Att vara 100 % Charlotte är inte lätt. Inte alltid i alla fall. 


 Puss mej, puss världen.

Related

tacksamhet 4737852781967792809

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Underbara vackra. Det är inte lätt att vara 100% Charlotte. Men det är ännu svårare att vara någon annan. Jag älskar din 100%-ighet. Den gör dig genuin. Den gör dig unik. Du är du. Och sen får jag tycka vad jag vill om det. Men innerst inne är det vad alla längtar efter. Att bara få vara sig själv och skita i vad andra tycker om det. Därför älskar vissa av oss Zlatan. Han är sig själv. Tar man bort det man själv inte tycker om hos honom, då är ju det inte Zlatan, bara en mesig kopia.
    Heja dig! Vi får stötta varandra i detta. 100% Marie allt annat är ju inte jag. Hur ska jag veta vilken procent jag ska undanhålla i varje möte??????

    100% kärlek till dig!!!!!!

    Kram Marie

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item