charlottecronquist

Life is a roller coaster

Det här är en text som jag skrev för några år sedan, när jag för första gången verkligen kunde ta in att tillvaron kan gå upp...





Det här är en text som jag skrev för några år sedan, när jag för första gången verkligen kunde ta in att tillvaron kan gå upp och ner. Att det till och med är bra att den gör det. För tillåter du dig att känna så kommer du ibland upp på stora höjder, du kan njuta fullt ut. Ibland kommer du ner i helvetet. Men för varje gång du vågar vistas där kommer du att stanna kortare tid. Och du lär dig att det går över. Det är värt det, jag lovar.

Life is a roller coaster

Luna sitter allra högst uppe i berg-och-dalbanan. Hon har fri sikt. Hon känner sig nära himlen. Hon känner att livet lever, leker. Hon vågar släppa taget, vågar leva, vågar ta emot det som bjuds henne.

Där uppe finns inga moln, solen smeker hennes kind och hon känner det som att hon är en självklar del av den helhet hon numera vågar kalla Gud. 

Luna är inte ensam i vagnen, hon är omgiven av varelser som älskar och accepterar henne för just den hon är. 
Det känns lite ovant för Luna, att vara så uppfylld av ljuset. 
Tåget har kämpat sig upp till en hög punkt och Luna är inte medveten, har glömt, att berg-och-dalbanans natur är att efter en höjdpunkt så bär det obönhörligen neråt.
Hon får en obehaglig känsla i magen, och känner hur vagnen plötsligt rusar. 

När hon tittar framåt ser hon bara mörker. 
Luna är säker på att vagnen kommer att krascha där nere. 
Och frågan är vad som händer henne då? 
Med Luna händer det som hon trodde hon skulle slippa sedan hon sett ljuset. Hon börjar tänka, hela hennes tankemaskineri och hennes inre bilder är fyllda av katastrofscenarier. Det ena värre än det andra. 
Och i Luna känns det som att livet är meningslöst. Hon är så rädd för mörkret, så rädd för smällen som strax ska komma. Luna blundar och håller händerna hårt för öronen. Hon vill bedöva sina sinnen, vill inte veta när smällen kommer. Men hon vet att den kommer. Hon vet det.

Tystnad runt Luna. 

Vagnen har stannat. 
Hon ser inte längre himlen. 
Hon befinner sig i en mörk värld men upptäcker att det finns liv längst där nere i gropen också. Hon lever faktiskt. Skärper hon sina sinnen så anar hon en ljum vindpust, känner att det inte är vinterkyla, hon anar värmen. Men det är bara en aning. Hon kan inte riktigt tro det, för när hon är där nere så är det så svårt att tro att vagnen ska lyckas ta sig upp för nästa backe också. Luna hör inga ljud och är säker på att här kommer hon att stanna för evigt.

När hon sitter där nere, när hjärtat klappar så hårt av rädsla, när hon känner ångestvågorna i magen, när hon känner hur hela hon darrar … så börjar ändå minnen att väckas av hur det var där uppe, när hon kände sig så fri. För Luna är det lite av ett mysterium att hon där uppe känner sig okej, känner sig fri, känner sig älskad, att hon känner det som att hon accepterar det som möter henne, att hon där är så öppen och utan reservationer, medan hon här nere är så liten, har så lätt att ta fram piskan och prygla sig själv, att hon ser så många fel hos sej själv, att hon förlorar proportionerna och blir utan värde.

Luna vill inte stanna nere på botten. 

Hon vill kämpa sig upp för backen igen, 
om det så krävs att hon med hjälp av egna krafter 
drar den tunga vagnen med sig. 
Och samtidigt vet hon att den där kampen, 
hennes starka vilja att gå framåt, 
på något sätt är hennes största fiende. 

Luna borde lära sig att acceptera de mörka känslorna 
och inte fly ifrån dem. 
Luna har många sätt att fly från starka jobbiga känslor. 
Dricka kaffe, röka cigg, dricka vin, se nån värdelös film på teve, chatta på nätet för att låtsas som om hon har vänner
… distraktioner, känslobedövare som Luna tar till för att slippa känna smärtan i bröstet, i hjärtat.
Det Luna vill göra är att släppa taget också när hon är nere i dalen. 

Att acceptera mörkret. 
Att känna tillförsikten att efter dalen så vänder det uppåt igen. 
Men där nere är det så svårt att ta in. 
När hon är högst där uppe kan hon se att livet måste vara en berg-och-dalbana, att det faktiskt finns en poäng i det. 
För skulle livet sakna dalarna, så skulle det inte finnas några berg heller. 
Då skulle allt bli utslätat. 
En valiumtillvaro, en dimma, ett lagomliv. 
Och det vill Luna inte leva.



En solstråle når ner till Luna. 

Nu anar hon också dofter och färger. 
Luna försöker förstå vad det är som får henne att falla ner så djupt… säkert finns det massor av svar där i själens dunkla vrår. 
Hon genomför en undersökning av detta, det är en långsam och pågående process, som kanske är livslång. 
Den känsla som är starkast hos Luna är att hon är ensam där nere. 
Alla de där människorna som tidigare fanns i vagnen med henne är borta. 
Hon är ensam, avvisad och här nere tror hon att hon blir bestraffad för att hon vågade visa sig själv, att hon vågade vara så glad, att detta är straffet för livsglädjen.

Luna undrar om hon är ensam i detta. 

Hon vet att det finns människor som trivs i sitt eget sällskap, som alltid ser möjligheter i det. 
Och när Luna är på toppen kan hon vara ensam hur mycket som helst, men här nere känns det som att väggarna kommer emot henne, att hon ska kvävas och hon måste kämpa mot flyktinstinkten. 
Stanna kvar Luna, känn Luna, snart vänder det uppåt igen…

Luna kanske har känslomässig baksmälla? Under en veckas tid har hon haft känslorna på utsidan och gjort avgörande inre resor i en kärleksfull och tillåtande atmosfär. Hon har till och med fötts på nytt… är det detta nya ”fria” liv som Luna i själva verket fruktar. Vågar hon inte tro att det går att bara vara?
Bilderna som kommit till Luna och hennes känsloutspel, hennes skrik och skratt har nästan chockat henne. Hon visste inte att allt detta fanns i henne. Hon anade, men visste inte.
En av de märkligaste upplevelserna hon hade var när hon fördes tillbaka i tiden, när hon följde sin själ till ett tidigare liv… och Luna är förvånad över att hon vågade göra den resan och skrämd över vem hon mötte där. Luna såg en ung man i grå uniform, en ung man som kämpat för rättvisa, en ung man som ställs framför en exekutionspatrull och blir avrättad … och hon såg den unge mannens själ lämna kroppen och ”vila” i väntan på lusten att gå in i en ny kropp… och sen såg hon det ögonblick då hon valde just sina föräldrar, hon såg deras famntag och färgerna som omgav dessa två människor… hon såg grönt runt sin pappa och rött och guld kring sin mamma… och de kvaliteter hon ville ha var värme och spiritualitet… och när Luna vaknade upp efter den resan kände hon sig skakad… osäker på om detta är inbillning… osäker på allt… bilderna var så starka… veckan var så stark…



Fortfarande på tåget hem är hon kvar där 

uppe på berg-och-dalbanans högsta punkt. 
Sedan möts hon av tomheten, tystnaden 
och faller handlöst ner… fast det gör mindre ont än tidigare fall
… eller snarare… någonstans inom sig anar Luna 
att vagnen alldeles strax vänder upp igen… 
hon ska inte pusha på den, 
hon ska vänta in den… 
och hon lovar sig att inte bedöva sig, 
att inte fly medan hon avspänt väntar 
på att vagnen sätter sig i rörelse.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Läs fler texter av Charlotte - öppna för ett liv med mer insikter, mer kärlek och större frihet i böckerna
100% Charlotte - ta ditt inre ledarskap
Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft
Lekfull tantra - din väg till att njuta av livet 

Related

självkärlek 8065917014411265296

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item